Anekdotisk bevisföring ingen hit

Under senare år har det politiska samtalet drypt av Berättelser från Verkligheten, som används för att stärka diverse politiska argument och förslag.

Anekdotisk bevisföring bör bemötas med skepsis. Så fort en företrädare för regeringen ska motivera reformer eller icke-reformer drar vederbörande sig till minnes att han eller hon under sin senaste resa i landet träffat person X som jobbade med Y och kunde berätta hur besvärande Z var, varför politikerns enda rimliga slutsats av mötet blir den egna politiken. I dylika sammanhang favoriseras småföretagare framför koncernchefer och vårdbiträden framför forskare

Kommunikationen har blivit allt och formen viktigare än innehållet. Ibland kan man nästan få intrycket att själva anekdoten är själva poängen. Den visar ju att man som politiker i högsta grad är en del av Verkligheten, att man lyssnar in och tar till sig.

Under dagens seminarium på Riksdagen om Företagsamhet som vägen ur utanförskap, anordnat av Tomas Tobé, flödade berättelserna om Den där verkligheten. I samma panel som jag satt Moderaternas nya partisekreterare Kent Persson och Annika Strandhäll, ordförande i Vision, och både berättade gärna om sina besök i verkligheten. Även publikfrågorna kryddades med vittnesbördor från möten med Verkligt folk.

All respekt för politisk kommunikation och för politiker som är angelägna om att faktiskt veta vad deras politik innebär för väljarna. MEn. När detta får ersätta det politiska innehållet, de smarta analyserna och därav följande förslagen, är det inte lika bra.

Det blir en arm politisk diskussion om 95 % av tiden ägnas beskrivningar från olika möten, utläggningar om insikten att detta kräver ny politik, samt återstående 5 % av tiden åt eventuella politiska idéer och förslag.