Replik: Fd ÖB om Sverige och alliansfriheten

Claes Arvidsson berömmer i en ledare (19/5) centerpartisterna Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson, utrikes- respektive försvarspolitisk talesperson, för att de vill att Natofrågan ska behandlas i den kommande Försvarsberedningen. Samtidigt är han  – och med all rätt kritisk – till att de båda sprider myten om den svenska alliansfriheten (Brännpunkt 16/5), skriver Bengt Gustafsson som var ÖB 1986-94:

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson upprepar den socialdemokratiska dogmen om att ”svensk försvars- och säkerhetspolitik har under de senaste decennierna byggt på tanken om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. De skriver också ”är det en hållning som tjänat oss väl under såväl andra världskriget som andra real- och säkerhetspolitiska omvälvande perioder i vårt närområde”

Om de därmed menar som ett ”opium” för svenska folket kan jag förstå dem, men om de menar att det var vår reella politik i världens verklighet blir jag förstummad.

Det skulle innebära att de två riksdagsmännen inte satt sig in i de senaste tio årens forskning om den hemlighållna ”livlinan” till Nato, som etablerades efter att de nordiska försvarsförbundsförhandlingarna bröt samman i början av 1949. Följer inte våra riksdagsledamöter upp vad som händer inom deras sakområde? Till exempel vad som har beskrivits i FOI-forskaren Robert Dalsjös doktorsavhandling Lifeline lost (Santérus Academic Press, 2006).

Om de dessutom läst, i varje fall recensionerna, av SvD-reportern Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (Atlantis, 2011) hade de vetat att deras gamle centerledare Gunnar Hedlund, Erlanders koalitionsbroder, var en av de få politiker som var helt införstådd med de dolda förberedelserna för att mota stöd från Nato.

Vad tror de Erlander menade när han 1949 säger ”Låt oss hjälpas åt att förvandla Skandinavien till ett så starkt fäste, att ett angrepp på oss betyder, att vårt territorium spelas över som basområde för en annan, icke angripande stormaktsgrupp.” (citerat i Neutralitetspolitikkommissionen, SOU 1994:11) Eller tror Lundgren och Danielsson att han talade om att det är Warszawpakten som skulle komma till vår hjälp?

Eller vad Olof Palme menade när han till den nytillträdde marinchefen Bengt Lundvall 1970 sade: ”Håll dina goda kontakter med USA – det är av största betydelse!” (Kjell Östberg, I takt med tiden, Leopard, 2008)?

Eller, för den delen, när dagens socialdemokratiske talesman i utrikesfrågor Urban Ahlin talar om den transatlantiska länken?

Efter Pragkuppen och VSB-pakten i början av 1948 förklarade USA att vid ett försök av Sovjetunionen att införliva också västeuropeiska länder, dit Sverige hörde, i sin intressesfär skulle USA svara med en Massive Retaliation, det t vill säga kärnvapenanfall. Man skulle också gruppera fram delar av sitt strategiska bombflyg till Storbritannien. Denna flygattack skulle sedan ta sin väg över Skandinavien och Sverige av samma skäl som 1943-45, nämligen att motståndarens lyftförsvar var starkare på kontinenten.

Vi har nu svart på vitt att det var så, men det gick att förstå redan 1948 både i Stockholm och Moskva.

Vad gäller andra världskriget borde Lundgren och Danielsson känna till hur vi i verkligheten vände kappan efter vinden med många avsteg från den deklarerade neutralitetspolitiken.

1940-43 fick Nazityskland använda vårt järnvägsnät för understöd av sin krigföring och 1943-45 fick västmakterna använda vårt luftrum över Götaland på väg att bomba städer och industrier i samma Nazityskland. För övrigt försågs britterna med underrättelser ända från hösten 1940 vad gällde dem tyska sjötrafiken i Östersjön och dess utlopp samt händelserna i de ockuperade grannländerna.

Tage Erlander var statssekreterare hos vår ”polisminister” och involverad i vårt tidiga samarbete med de västliga demokratierna. Erlanders – och Palmes – dubbelpolitik under kalla kriget syftade till  att slå vakt om vår frihet som demokratisk nation i en svår säkerhetspolitisk situation (Erlander och den besvärliga neutraliteten, KkrVa:s Handlingar och Tidskrift, 1/2012).

Bengt Gustafsson
ÖB 1986-94