Välfärdens framtid, bomber och svårvända supertankers

På torsdagen inbjöd tankesmedjan Fores till ett seminarium på välfärdstema för att markera starten för projektet ”Uppdrag Välfärd” – ett ambitiöst forskningsprogram som ska pågå under 2012 och 2013 och ta sig an frågor som hur vi ska utföra, organisera, styra och utvärdera framtidens välfärdstjänster. Vi lär återkomma till projektet på ledarplats fler gånger.

Gårdagens sammankomst utgjorde på sätt och vis kick-offen, under vilken idéer och spår att följa upp kastades fram i snabb takt av panelister från såväl välfärdens olika hörn som från politiken.

De tankar jag framför allt fastnade för kom inte sällan från Hans Bergström, DN:s tidigare chefredaktör som nu är verksam vid Internationella Engelska Skolan. Bland annat funderade han kring möjligheten att empiriskt undersöka hur folk går till väga när de söker information om välfärden.

Tycker du det låter perifert? Tänk då på diskussionen vi haft på sistone om skillnader mellan skolor och det faktum att skolvalen påverkar skillnaderna i så måtto att en del väljer aktivt och andra inte. Bättre kunskaper om hur man på bästa sätt förmedlar information och uppmuntrar aktiva val skulle kunna vara en viktig pusselbit.

Bergström menade också att man borde vända blicken åt fler håll än skolorna – exempelvis ta en titt på berörda myndigheter. ”Allt som kommer från Skolverket och Skolinspektionen tas för sanning”, förklarade Bergström och menade att det vore intressant att veta hur bemanningen ser ut på dessa myndigheter. Har de anställda erfarenhet av att arbeta i skolan eller råder det ”juristvälde”?

Andra idéer som luftades var från Anders Morin, Svenskt Näringsliv, som efterlyste mer kunskap kring kvalitetsindikatorer och sätt att få alla aktörer att samlas kring gemensamma mätverktyg. Eller från Thomas Berglund, Capio, som önskade sig större fokus på ledarskap i välfärden. Rektorer kom upp som ett exempel, men ledarskap generellt betonades som en viktig faktor.

Till eftermiddagen lades också en politikerpanel bestående av Anna Kinberg Batra och Mikael Damberg, där den förra sade sig vara för kvalitet och konkurrens och den senare förklarade sig för det mesta, men ansåg att man gör klokt i att lära av historien och skynda långsamt när man reformerar välfärden. Skolan kom återigen i fokus och Anna Kinberg Batra poängterade att väldigt lite av de problem vi ser i skolan idag har med Alliansens pågående reformer av skolsystemet att göra. Resultaten ser vi långt senare, menade hon. Att vända en skolpolitik är som att vända en supertanker.

Den gamla klassikern till jämförelse fick Damberg att tända till. Nehej minsann, förklarade han, man kan faktiskt förändra ett skolsystem på ungefär sex år. Nåja. Det kanske man kan, men Kinberg Batra har likväl rätt i sitt påpekande som ju handlar om vad som syns i elevresultaten och där kan man inte gärna inbilla sig att förändrad politik på något magiskt sätt skulle kunna påverka elevers skolgång retroaktivt. Därav den frekventa liknelsen med tankfartyg modell större.

En publikfråga föranledde Damberg att uttrycka stark oro över lärarutbildningarna. ”Det är en bomb vi sitter på”, förklarade han och poängterade att vi fortfarande inte kommit tillrätta med den ordning som innebär att alla som söker till lärarutbildning kommer in.

Det är ju sant och problemet är inte nytt – vi har diskuterat det länge. Samtidigt har lärarubildningarna också varit föremål för oerhört skarp kritik under lång tid. Låga ämneskunskaper, klagomål på utbildningarna från elever kan läggas till det faktum att ingen har nekats genomgå och utexamineras från sagda utbildning.

Apropå svårvända supertankers….