Kvalitet mäts i fler enheter än studieår

Dagens Nyheters krönikör Henrik Berggren har svarat på mina kritiska synpunkter på hans ESO-rapport om den högre utbildningen. Han tycker att jag är exkluderande och sammanfattar min åsikt så här: ”det är ett problem att något som en gång var ett privilegium för samhällseliten har blivit tillgängligt för breda folklager.”

Fast nu var det ju det motsatta jag hävdade, nämligen att väldigt många av dem som i dag studerar på högskola inte får det där ”något”. I stället får de en urvattnad version, som varken ger kvalificerad yrkesutbildning och stark ställning på arbetsmarknaden eller en genuin bildning. De går på högskola därför att arbetsgivare använder examina som bekvämt urvalsinstrument och/eller därför att företrädare för deras blivande yrkesgrupp har ägnat sig åt lobbying för att få utbildningen flyttad till högskolan och/eller högskoleutbildningen förlängd. Resultatet blir illa använd tid, lägre livslön och uteblivna skatteinkomster: naturligtvis inte för alla, men för alltför många.

Berggren erkänner väl indirekt att så är fallet. Man måste kavla upp ärmarna och ”bevisa att begreppen ’kvalitet’ och ’massuniversitet’ inte är oförenliga.

Nej, det tror inte jag heller. Men man måste inse att kvalitet kan vara flera olika saker: I vissa fall kan det vara kvalificerad, undervisningstät universitetsutbildning av Oxfordmodell. I andra fall kan det vara komprimerad, praktiskt inriktad yrkesutbildning. Berggren tar för givet att alla studenter vill ha samma sak som han önskar sig själv. Jag är mindre tvärsäker på den punkten.