Forever Young – men först en tidig pension

Försäkringsbolaget If ägnar sin årsskrift Forever Young åt tonåringen, tanten och livet. Med en beskrivning av ungdomshysterin, rädslan för att åldras, allt högre medellivslängd och allt längre pensionsålder fångar man väl hur en av de verkligt stora utmaningarna ser ut.

Och det är komplext. Barndomen verkar bli allt kortare och de härliga åren när vi får vara bara barn rumphuggs. Småflickor kläs i bikini och på dagis frågar man även de allra yngsta vilken ”kille” eller ”tjej” de har. Den ganska nyligen identifierade åldersgruppen ”tweens” (från between) täcker in de sista barnåren och har skapat ett slags tidiga tonår.

Med tween-åren har tonåren gått nedåt i åldrarna. Men just tonåren verkar vara elastisk och sträcks även uppåt i åldrarna. Inte bokstavligen förstås, men med ideal och förebilder. De absolut starkaste skönhetsidealen anspelar ständigt på ungdom och de som vill och har råd kan lätt dra lite i tonåren och se ung ut länge.

Vuxenåren blir däremot färre. I och med allt generösare system för allt lägre pensionsålder verkar det paradoxalt nog som att själva vuxenåren bara blir färre. Tonår så länge som möjligt, pension så tidigt som möjligt.

Det här kommer inte att gå ihop.

Enligt If:s skrift har medellivslängden för kvinnor i Sverige ökat från 78,1 år (1980) till 83,5 år (2010). Det är ju fantastiskt och glädjande. Men det betyder inte att pensionsåldern följer efter. Enligt If var den formella pensionsåldern i Sverige 1980 67 år och 2010 var den sänkt till 65 år.

Slutsatsen blir i alla fall att vår tid som yrkesaktiva vuxna blir allt kortare, medan vi är allt friskare och lever längre. Det är helt rätt att diskutera paradoxen och försäkringsbolagen kommer sannolikt – och förhoppningsvis – att ha en viktig roll att spela när politiken är redo.