Var går gränsen?

I förra numret av Prospect fanns det en artikel som hette ”A quiet revolution” som handlar om motstånd mot välfärden. Inte då politiker, och allra helst onda högerpolitiker, utan vanliga hederliga britter som helt enkelt inte litar på politikernas förmåga att fördela pengarna på ett bra sätt.

För att ta reda på hur det låg till lät man YouGov göra en undersökning.

På frågan “In general, do you agree or disagree with this statement ‘The government pays out too much in benefits; welfare levels overall should be reduced?’” svarade 74% av deltagarna att de höll med. Endast 17% höll inte med.

Även när det gäller att faktiskt göra nedskärningar är stödet väldigt starkt, även bland dem som tjänar minst. I gruppen med årsinkomster under 10 000 pund (dvs månadsinkomster under ca 10 000 kronor) var 51% för nedskärningar medan 35% var emot.

Labourväljare stöder nedskärningar (59% för jämfört med 32% mot) och likaså liberaldemokrater (74% för jämfört med 15% mot). Toryväljarna är med en slående enighet för nedskärningar (94% för jämfört med 3% mot).

Det är en intressant undersökning som har väldiga implikationer för den brittiska politiken. Men det får sig en funderare i artikeln så det behövs inte här. Vad som däremot vore intressant är en liknande undersökning i Sverige. Det skulle sannolikt inte falla likadant ut men det vore spännande att se. Här växer välfärden ständigt och alltfler saker blir till rättigheter.

I Jönköping funderar kommunen på att ge extra bidrag så att barn över 11 år vars föräldrar under lång tid haft försörjningsstöd ska få ha mobiltelefoner. Jag tror personligen att det är en dålig väg att gå. Likaså tanken på att ge mer pengar i semestertid som också är uppe för diskussion i Jönköping. Ju mer vi drar in för att ge bort dessa saker desto svårare blir det för dem som arbetar och sliter att få råd med dessa saker. En sån sak som semester är det inte alla som har råd med och det är inte nödvändigtvis något problem att alla inte kan åka till Thailand varje år. Men om det beror på att vi tar så mycket av dem som arbetar är i varje fall det ett problem.

Så vad jag egentligen undrar är just var går gränsen?