Blyger lär sig tala ur skägget

Jag tror verkligen att det var en ren plåga för många att stå inför klassen och ”hålla” föredrag. Något de oroade och gruvade sig för och som i värsta fall inte lärde eleverna något annat än att på inga villkor någonsin utsätta sig för samma tortyr igen.

Lika säkert vet jag att det finns de som kastar sig ut, famlar efter orden, får ordning på talstödet och till sin förvåning och glädje märker att vingarna bär. Det måste vara något av det mest betydelsefulla som lärare, att ge dem som inte tror att de kan eller törs förutsättningarna att övervinna rädsla och misstro.

Frågan har aktualiserats av en avhandling från Örebro universitet, där psykologiforskaren Nejra van Zalk, framhåller blyghet som ett mänskligt drag som kan skapa stora problem i skolan. Enligt TT finns några förslag på vad man kan göra, exempelvis föreslås undantag som redovisning enbart inför läraren. De som känner obehag ska slippa.

Varför ska svårigheter alltid lösas genom att slippa undan? Det kan knappast vara en särskilt omtänksam handling att låta elever slippa situationer som de finner svåra och obehagliga, men som de högst sannolikt kommer att möta många gånger senare i livet. Vore det inte rimligare att hjälpa, träna och öva för att klara just såna situationer? Svårt att se hur skolan skulle kunna lösa uppgiften på annat vis än att hjälpa blyga barn att våga tala inför en grupp. Få dem att våga kasta sig och känna att vingarna bär.

Man kan vara blyg, men ändå hantera en situation som är nervös och obehaglig.