Av kulturdebatt blev arbetsmiljödebatt

Inbjudan till kulturdebatt på Brunnsgatan 4 mitt i Stockholm kan vara helt ointressant eller enastående lockande. Allt beroende på vem som ska debattera med vem, och vilka som kommer att häckla respektive applådera.

När Timbro och Teater Brunnsgatan 4 i går drog överfullt hus till kulturdebatt satt Lo Kauppi, Michael Storåkers, Joakim Berner och Mats Svegfors uppradade i rosa soffor. Teaterdirektör Martina Montelius samt fd och tillträdande VD Marie Söderqvist ledde och deltog i diskussionen med hög energinivå men låg impulskontroll.

(En genuspedagog hade för övrigt fått anledning att bekymra sig över de tysta pojkarna och de dominerande flickorna, men det tog sig när Joakim Berner jämfört samtalsordningen med Scum manifest-föreställningen på Turteatern. Det handlade inledningsvis rätt mycket om direktörer i allmänhet och om de två samtalsdirektörerna i synnerhet.)

Nu kom inte debatten att handla särskilt mycket om kulturyttringar eller om vad kultur är. Det var inte den sortens debatt, utan snarare en ganska typiskt svensk debatt som därför höll sig till arbetsmiljöfrågor.

Å ena sida, för det var två sidor, teaterföreträdare som undrade var pengarna är och varför stat, kommun och landsting inte kan vara lite generösare. Å andra sidan borgerliga kulturintresserade tyckare som undrade varför Brunnsgatan 4 inte tog inträde.

Nästa steg var att Montelius beskrev svårigheter med att driva teater. Hon och hennes bekanta och kollegor har det svårt. Mycket svårt. Detta skylles politiker som inte ökar kulturbudgetar och på så vis bidrar till ett friare klimat för teater- och kulturarbetare.

Och det är väl ganska mänskligt att önska lite mer frihet och lite mer pengar att köpa sig frihet för. Inte alls för att vara overksam utan för att kunna experimentera och lägga tid och kraft på det ”som hjärtat brinner för”.

Dock förklarade Montelius att just hennes och teatrars frihet måste bekostas av vad som poetiskt kallas Det gemensamma.

Så fick Storåkers micken. Och då blev frågeställningen smart. Dynamik äntligen. Om budgeten är hopplös och politikerna snålar: Har ni då frågat någon annan om finansiering? Har ni frågat kultur- och teaterintresserade personer i näringslivet?

Det hade Montelius inte. Rädslan att bli beroende och ”sitta i kapitalets knä” överväger och man ställer hellre sitt hopp till statliga och kommunala medel. Storåkers tog den uppenbara poängen: Varför vill man då hellre vara beroende av den politiska makten och varför är det beroendet mindre avskräckande?

Konstnärlig frihet borde vara mer och större än vad kommunala medel medger.

Kauppi nämnde Picassos Guernica som exempel på hur viktig kultur är och hur kulturyttringar varit avgörande för att sprida frihetliga budskap. Ett utmärkt och starkt exempel. Dock ett dåligt exempel för att framhålla vikten av kommunalt finansierad konst. Picasso lydde inte under någon kulturnämnd.

Nästa Montelius-Söderqvist-kväll är redan planerad. Enligt säkra källor kommer då moderna mecenater att närvara. Vi är garanterat många som vill komma. Och betala inträde. Det är det verkligen värt.