Nog är presidentvalet viktigt

”Det är inte så jättehejsan att vara Finlands president”, sade statsvetarprofessorn Lauri Karvonen i samband med en briefing i Stockholm inför det finländska presidentvalets första omgång. Och det är sant att presidentmakten har avlövats efter de konstitutionella reformer som inleddes på 1990-talet.

Tidigare utsåg presidenten vem som skulle bli statsminister och kunde också påverka regeringens sammansättning. Det var inte alltid presidentens val motsvarade valresultatet. Presidenten hade också rätt att upplösa riksdagen och utlysa nyval.

Erfarenheterna från Kekkonen-eran var inte goda, om man säger så.

Så det finns inte mycket att längta tillbaka till – som en del ändå gör.

I och med att presidenten i början av 1990-talet blev folkvald upplevdes det som att den maktbalansprincip som grundlagen byggde på inte längre fungerade. Presidentämbetet blev ännu tyngre. Vandringen mot ett mer parlamentariskt styre med mindre ”hejsan” för presidenten inleddes.

Rent formellt är det fortfarande mycket ”hejsan”. Presidenten är statschef, ÖB och regeringsmakten utövas av presidenten och
regeringen. Presidenten har också en egen flagga – och det borde verkligen vara ”hejsan”.

Presidenten är dock inte riktigt så avlövad som man ibland kan få intrycket av.

I kraft av ämbetets tradition har presidenten en mer diffus symbolmakt. Inte bara att som landets representant utan också med potential att med ämbetet som nationell scen utöva ett slags moralisk makt – trots att inrikespolitik och EU efter grundlagsreformerna är regeringens revir.
Presidentenkan men bör förstås inte trilskas.

När det gäller utrikespolitiken är dock makten mer än formell. Grundlagen stadgar att presidenten leder utrikespolitik i samverkan
med regeringen, beslutar om landet förhållande till utländska makter och agerande i internationella organisationer och vid internationella
förhandlingar.

Det här är reell kompetens som utövas i utrikes- och säkerhetspolitiska utskottet och  i ”fria överläggningar med statsministern eller andra ministrar”. Sålunda träffar
presidenten utrikesministern varje vecka. Helt har inte heller presidenten förlorar inflytande över EU-frågorna utan de faller inom dennes och regeringens delade revir
när de har en säkerhetspolitisk dimension.

Nog är presidentvalet viktigt – för viktigt för att presidenten ska vara grön.