Göran Hägglund och Lena Hallengren på scen

I dag håller Vårdföretagarna konferens om Vårdvalen – valfrihet för patienterna eller landstingen?. För den sent anländande var behållningen dels forskaren Anders Anell, Lunds Universitet, som beskrev vårdvalets utmaningar samt på den direkta frågan om han gillar själva vårdvalssystemet svarade ja, dels debatten mellan Lena Hallengren (S) och socialminister Göran Hägglund.

Hallengrens och Hägglunds respektive partiliv har den senaste tiden handlat mer om taktik och favorit än om politik och publik. Hägglunds debattnärvaro påminde, om jämförelsen tillåts, om de på våren så populära kosläppen: ”Äntligen back to basics”. En taggad, smart och kvick Hägglund är en klockren tillgång för KD. Att debattera vård och valfrihet och patientmakt med en socialdemokrat är dessutom en gren som varje borgare borde trivas i.

Vårdvalsreformen har givit 300 nya vårdcentraler och förflyttat makt från politikens sammanträdesrum till medborgaren. Själva möjligheten att att välja bort, eller med Madonnas ord ”the Power of goodbye” kan bara underskattas av en vänsterpolitiker som hellre bestämmer åt andra än ser andra göra egna val.

Även själva debatten, en socialdemokrat och en borgerlig minister som drabbar samman, är efterlängtad: KD pratar politik och Hallengren bjuder på sosse-utfall som irriterar och engagerar.

När en socialdemokrat står och talar sig varm för att man absolut måste fokusera på kvalitet och att driftsform är irrelevant är detta upprörande av främst två skäl. För det första för att S alltid har tyckt och i stat och landsting agerat som om driftsformen är det enda som spelar roll. Hur kan man annars förklara att de alltid motarbetat privata alternativ, att de fortfarande gör det genom att säga nej till etableringsfrihet, att de historiskt har varit besatta av just driftsformen. S har alltid, alltid förespråkat offentlig vård och omsorg och aldrig någonsin föreslagit reformer för att privata aktörer skulle tillåtas.

Så, för det andra, exakt var finns trovärdigheten när Hallengren något svävande påstår att S till skillnad från regeringen inte bryr sig ett dugg om driftsform eller privata vårdföretag, utan bara om kvalitet? Och exakt hur arbetade S med kvalitetsfrågan under vårdkö-decennierna när man hade regeringsmakten?

Som i alla debatter om vårdval återfaller vänstern alltid till slaskargumentet à la ”Kan inte alla, så ska ingen välja”. Sossar vevade det redan i den tidiga debatten om fritt skolval och skolpeng. I det fallet kom argumentet ganska snart att tyna bort.

Nu tar man ett skamgrepp i debatten om valfrihet för äldre och hävdar att ”de äldre” inte kan välja och inte kan veta sitt eget bästa. Så, blir slutsatsen, för alla gamlingars skull verkar S helst vilja exkludera alla äldre från vårdvalsmöjligheter.

Det är märkligt att dessa ”de äldre” aldrig någonsin har sagt att de avsäger sig rätten att veta sitt eget bästa. Hur ställer sig PRO förresten till S återkommande påståenden att ”äldre” inte kan fatta rätt beslut längre?

Instämmer man eller är det helt enkelt så att sossar innerst inne inte tycker att Någon annan än våra politiska företrädare egentligen vet vårt eget bästa?