Den obönhörliga förändringen

Det populära ”inleda konferens talare”-uttrycket: Vi lever i en exponentiell tid.. är populärt av en anledning. Det är helt sant och det beskriver att förändringen inte bara är snabb, den är hela tiden snabbare än den var igår.

När jag var liten var förändringen alltså långsammare än den är idag. Och det var den sannerligen. När de borgerliga (eller på den tiden var identiteten snarare vänsterns negativ, dvs ”de icke-socialistiska partierna”) vann valet 1976 hade min familj en bekant som var mycket förskräckt. Jag har fått berättat för mig hur han med förfäran i blick tillitsfullt vände sig till min pappa (icke-socialist!) och sa: Ja jag vet inte hur det ska bli nu? Hur det ska bli med allt?

Att Socialdemokraterna förlorade mot de icke-socialistiska var stort. Fortfarande 2002 var det stort. 2006 var det kanske inte fullt så oerhört, men i gengäld var det historiskt att en borgerlig fick ytterligare 4 års förtroende. Och just förtroendet är ännu så högt att statsministern nästan framstår som dopad av all denna tillit. I Sveriges största morgontidning porträtteras finansministern som en mental och fysisk he-man.

Det gamla (fd) statsbärande partiet är inte längre synonymt med kontinuitet och trygghet. Det byter ledare som vilket parti som helst och försöker finna sig i oppositionsrollen.

Den gamla förfärade socialdemokraten från 1976 hade knappast trott sina öron om han fått höra hur det faktiskt ”skulle bli med allt”.