They can take our lives…

Alex Salmond, First Minister of Scotland och partiledare för Scottish National Party (SNP), har kämpat hela sitt liv för det som nu står för dörren: Skotsk självständighet. Frågan är dock om han har tillräckliga kvaliteter för att ro hem det kvalificerade politiska spel som återstår eller om han faller på mållinjen.

Några fler chanser lär det inte bli tal om, inte inom en överskådlig framtid åtminstone. Blir det ett nej till självständighet och därmed en intakt union kommer förslaget att tillbringa många år i malpåse innan det kan aktualiseras igen.

I valet till det skotska parlamentet 2007 fick SNP 29,9 procent av rösterna samt 47 av 129 mandat. Fyra år senare var partiet inte bara fortsatt störst utan fick 45,4 procent av rösterna och 69 mandat. En tydlig majoritet i parlamentet således. Stora framgångar för partiet men det ställer också saker på dess spets, nu måste frågan om Skottlands framtid i unionen avgöras.

Salmond, för övrigt född i Linlithgow – en oerhört pittoresk liten ort drygt tre mil väst om Edinburgh, vägrade länge att tala om när han hade för avsikt att hålla folkomröstningen som måste till för att klippa banden med England och resten av det Förenade konungariket. Vaga uttalanden gjordes om andra halvan av mandatperioden. Även andra aspekter av omröstningen har behandlats dunkelt av Salmond. Det gäller till exempel omröstningens utformning, överseende och juridisk hantering.

När omröstningen ska hållas

Den brittiska regeringen med David Cameron i spetsen har agerat proaktivt i frågan och krävde nyligen att omröstningen ska hållas inom 18 månader. Salmond svarade mer eller mindre att det ska Cameron ge blanka fan i och förklarade att den i själva verket ska genomföras 2014.

För Camerons och den brittiska regeringens del gäller ju förr, desto bättre. Det motiveras med att osäkerheten kring Skottlands framtid skapar finansiella tvivel som hindrar Skottlands och därmed rikets ekonomiska återhämtning. Det är till viss del sant och visst, och i den delen ett gott argument, men det är inte hela sanningen. Det finns ingen majoritet i Skottland för att bryta sig ur unionen. För den brittiska regeringen och övriga unionister är det således av intresse att omröstningen genomförs innan det förhållandet ändras.

Salmond å sin sida vill av samma skäl skjuta upp det hela så långt som möjligt. Det är skarp ammunition som gäller nu och för den som missar finns det inga fler chanser. Salmond behöver också en hel del tid att påverka opinionen om han ska ha någon chans att lyckas.

Varför 2014? Den 24 juni 2014 firas 700-årsdagen av slaget vid Bannockburn. Det var ett avgörande slag under det första skotska frihetskriget. Skottarnas seger över engelsmännen var monumental och stärkte kraftigt Robert the Bruces position som kung över Skottland även om det dröjde ytterligare tio år innan engelsmännen erkände Skottlands självständighet. Robert the Bruce är en nationalhjälte i Skottland och jubileet förväntas driva opinionen för självständighet framåt. Det kan tyckas, och säkert av de inblandade upplevas, vara ett intrikat politiskt vågspel av främsta sort, men sannolikheten att det kommer att hjälpa är minimal.

Även om många skottar säkerligen kommer att låta den nationella elden värma deras hjärtan extra mycket vid tiden för firandet, hylla Robert the Bruce mer än vanligt och dricka fler öl och skråla om hur hemska engelsmän är, är det ytterst osannolikt att de kommer att låta sig påverkas av det när de ska rösta om självständigheten. Det är något annat, något viktigare och det är de absolut flesta medvetna om. I den mån det kommer att påverka folk vid urnorna är det endast marginellt.

Omröstningens utformning

Efter att Cameron förklarat att omröstningen borde ha två alternativ (ja och nej) gick naturligtvis Salmond ut och kungjorde att den skulle ha tre. Vad Salmond vill ha in utöver självständighet och status quo är ett alternativ som ger det skotska parlamentet fullständiga fiskala befogenheter.

Det skulle tveklöst öka Skottlands självständighet och förslaget stöds av två tredjedelar av den skotska befolkningen. Detta samtidigt som opinionen inte talar för att en omröstning skulle leda till skotsk självständighet. Att Salmond vill ha det med är således fullt förståeligt.

Det finns dock en risk, om än en liten sådan, att de två alternativen till en nej-röst splittrar väljarna till den grad att det inte blir något av det alls, att nej-sidan vinner.

För Camerons del handlar frågan helt om att inte bli premiärministern som förlorade Skottland. Det vore en prestigeförlust av enorm rang. Det är dock inte alla som är emot tanken på ett självständigt Skottland. Undersökningar i England och Wales visar att de där är mer positiva till att Skottland lämnar unionen än vad skottarna själva är.

Inte ens i Camerons eget parti är alla av premiärministerns åsikt. Det är fler än en Tory backbencher som har insett att utan Skottland kommer maktbalansen i Storbritannien att skiftas till partiets otvivelaktiga fördel. Få av dem kommer att lyfta ett finger för att Cameron ska få som han vill.

Somliga är dock betydligt mer oroade över unionens eventuella upplösning. Dominic Raab, konservativ parlamentsledamot, föreslår i en artikel i The Daily Telegraph att Cameron förekommer Salmond genom att helt sonika ge det skotska parlamentet den fiskala frihet som 2/3 av skottarna ändå vill ha. Då, menar han, skulle risken att skottarna väljer självständighet helt försvinna. Raab har visserligen helt rätt i sin analys, självständigheten skulle undvikas. Men priset vore sannolikt för högt. Om många Tories kan acceptera ett självständigt Skottland i utbyte mot ett hårt grepp om regeringsmakten är få utöver Raab villiga att ge skottarna den finansiella frihet de fikar efter. Däri ligger Camerons stora dilemma.

En laglig omröstning

Den brittiska regeringen har förklarat att det skotska parlamentet inte har juridiska befogenheter att hålla en folkomröstning om landets plats i unionen. Salmond har sin vana trogen förklarat att den brittiska regeringen inte ska lägga sig i vad som är en skotsk angelägenhet. För övrigt ett försvar som minner om de som tenderar att ges av folk i tv-programmet Cops. Det funkar aldrig där och det kommer inte att hålla för Salmond heller.

Under den förra mandatperioden gav den skotska regeringen dessutom ut en skrift där de presenterade det juridiska läget som de uppfattade det. Där framgick tydligt att de inte ansåg sig ha befogenhet att hålla den här typen av omröstningar. Det är också den åsikt Camerons regering har nått och presenterat i ett consultation paper för ungefär en vecka sedan.

Salmond verkar dock ha bytt fot i frågan, han vägrar styvnackat att ge sig. I måndags gick Jim Sillars, en av SNP:s före detta vice partiledare och allierad med Salmond, ut och sa att han borde ge efter för Cameron. Salmond har ett klart politiskt mandat, menade Sillars, men inget juridiskt. Det är ett välkänt faktum och om Salmond väljer att strunta i London och håller en egen omröstning kommer domstolarna att förklara den ogiltig.

Vad Sillars är orolig för är att hans gamle vän håller på att spela ett spel vars insatser och regler nu vida överstiger hans skicklighet. Hans oro borde väga tungt i SNP. Mycket talar för att Salmond har blivit fartblind. Hans eviga obstruerande gör att han framstår allt mindre statsmannamässig och alltmer som ett barn som ligger och skriker på golvet på Tesco trots att han blir erbjuden det han pekar på.

Hittills har han spelat Cameron helt i händerna. Vad som kommer att hända vid de möten som nu har bokats in mellan å ena sidan Salmond och å andra sidan Cameron respektive Michael Moore, Secretary of State for Scotland, återstår att se. Men om inte Salmond skärper sig snarast riskerar hela hans dröm att gå i kras. Och det kan ske snarare än han har väntat sig.

För egen del anser jag att Skottland bör stanna kvar i unionen. De har inget reellt att tjäna på självständigheten och Storbritannien är och har under trehundra år varit en oerhört lyckad konstellation. Det vore oerhört tråkigt att se Skottland gå sin egen väg. För att citera Londons borgmästare Boris Johnson i hans senaste kolumn i The Daily Telegraph:

”Britain is a giant fact, one of the world’s most successful political unions, that has produced everything from an empire to a broadcasting corporation to a particularly nasty type of sherry.”

Artikeln är läsvärd, inte minst för det han skriver om kryssningsfartyget Costa Concordia.

Skottarna gick dock in i unionen frivilligt, och vill de lämna den ska de också göra det. När komikern Jimmy Carr uppträdde i Edinburgh i höstas skämtade han och sa på så bred och skrävlig skotska han kunde åstadkomma (dvs inte särskilt) ”They can take our lives, but they can never take – our freedom! But we did..” Skottarna som utgjorde merparten av publiken buade något enormt och Carr var sedvanligt nöjd över sin insats. För en del skottar känns det dock så på riktigt, men för de allra flesta är det inte så. Det är därför viktigt att det blir ett definitivt slut på den eviga frågan om Skottlands plats i unionen. Det är en fråga som i slutändan ska besvaras av skottarna. Men det ska gå rätt till, det är alla överens om. Alla, verkar det som, utom Alex Salmond.