Repriserad Anka

Julen är reprisernas högtid. Tar mig därför friheten att publicera en lätt omgjord version av en gammal text, med utgångspunkt i en mycket underhållande Sverige-spaning från USA.

Få saker är så lärorika som att titta på sig själv genom andras ögon. Denna smått fantastiska artikel i The Slate, Sweden’s bizarre tradition of watching Donald Duck on Christmas Eve, visar att det dessutom kan vara väldigt underhållande. Slates Jeremy Stahl beskriver sin första jul tillsammans med den svenska flickvännen och hennes familj, och förbluffas över hur det svenska julfirandet planeras efter den traditionsenliga 15:00-sändningen:

”The show’s cultural significance cannot be understated. You do not tape or DVR Kalle Anka for later viewing. You do not eat or prepare dinner while watching Kalle Anka. Age does not matter—every member of the family is expected to sit quietly together and watch a program that generations of Swedes have been watching for 50 years. Most families plan their entire Christmas around Kalle Anka, from the Smörgåsbord at lunch to the post-Kalle visit from Jultomten. ”

At 3 o’clock in the afternoon, you can’t to do anything else, because Sweden is closed,” Lena Kättström Höök, a curator at the Nordic Museum who manages the ”Traditions” exhibit, told me. ”So even if you don’t want to watch it yourself, you can’t call anyone else or do anything else, because no one will do it with you.”

Stahl beskriver även den politiska bakgrunden. Julafton var under lång tid den dag på året då det svenska tv-monopolet förärade undersåtarna rätten att se kommersiell amerikansk tv. Själv hör jag till en av de sista årskullarna som i anfall av kulturell svält tittade på de tecknade illustrationerna i Rapport, och jag minns hur underbart det var med en hel timme riktig barnunderhållning – i motsats till Boktipset eller Lördagsgodis med tillhörande studiebesök i Gustavsbergs toalettfabrik och på brasilianska apelsinodlingar. (OBS: Ej påhittat!)

Men sedan kom Jan Stenbeck. Sverige blev på många sätt friare och bättre. Tecknade underhållningsprogram blev vardagsmat även här. Men fortfarande återvänder vi som minns den långa, kalla medievintern varje år till vårt traditionsenliga julprogram. De få som vågat utmana Kalle har fallit som käglor. Senaste det skedde var för drygt tio år sedan då en viss Mikael Olsson tillträdde som programdirektör på SVT. Olsson såg inte behovet av amerikansk kultur i svensk tv. Han ville i stället ha en uppföljare till Karl-Bertil Jonsson.

Svenska folket höll inte med, och skadeglädjen blev stor i kvällspressen när Olsson föll. I mediekretsar ryktades det om att SVT använde hans sjabbel som ursäkt för att sparka honom. Efter Disneygate hade Aftonbladet och Expressen bestämt sig för att mosa honom, och så länge han satt kvar kunde SVT inte få någon arbetsro.

Den intressanta paradoxen är att det gamla de facto-förbudet mot Disney cementerade Kalle Anka som jultradition. Andningshålet var livsnödvändigt och blev därför också våldsamt populärt. På lördag visas Kalle Ankas jul i SVT för femtioandra gången.