Den sista oppositionen

I SCB:s partisympatiundersökning finns det mycket gott att plocka från. Två lättsmälta godbitar som passar bra innan lunch är de grafiska representationerna av nettoflödena.

Om man tittar på den som redovisar flödena från riksdagsvalet 2010 till november 2011 ser man tydligt hur MP sväller och tar röster från praktiskt taget alla partier utom FP, KD och V. Partiet är därmed det enda i undersökningen som tar väljare från SD.

Moderaterna å sin sida fortsätter att ta sympatier från sina Allianskollegor samt en icke föraktlig andel från S. Dock kan noteras ett mindre tapp till MP.

Om man sedan vänder blicken till grafen som visar strömningarna sedan i maj 2011 får man en aning om hur världen ter sig för S. Partiet hamnar i mitten med sympatiströmmar som går till alla andra grupper utom Övriga. Den enskilt största gruppen må ha gått till Vet ej och kan antas vara villiga att återvända om skeppet återfår bäringen men de andra strömningarna är klart substantiella.

Att S blöder är ingen nyhet, inte heller att MP går framåt. Att S praktiskt taget har blivit ett parti som alla andra understryks inte minst av att alla partifunktionärer försöker utmåla det här som ett bra resultat eftersom det faktiskt kunde ha blivit värre ändå. Riktigt anmärkningsvärt är dock reträtten från politiken, åtminstone den seriösa politiken.

Utspel om att tvinga alla mobiloperatörer att täcka alla landets invånare är bara ett i raden av vansinnesförslag som undan för undan raderar partiets möjlighet att verka ekonomiskt förnuftiga. Det förklarar dock inte varför man passar på varje tillfälle att faktiskt verka politiskt och lämnar fältet öppet för MP som nu framstår som det enda verksamma partiet från valets rödgröna samarbete. Frågan är väl egentligen om de inte borde ha tagit fler sympatier från S redan.