Tv-spel skadar inte barn. Dåliga föräldrar däremot…

När jag gick i lågstadiet (i mitten av 1980-talet) rasade alltjämt debatten om videovåld. Över huvud taget var det på den tiden mycket lite som inte antogs kunna skada barns hjärnor. Gremlinsfilmen. Samlarkorten Garbage Pail Kids. Alice Cooper. Videon till Michael Jacksons Thriller. Allt detta och mer därtill ansågs i vissa kretsar kunna förvandla oss ungar till våldsamma empatistörda monster.

Detsamma gällde naturligtvis de med dagens mått mätt mycket primitiva data- och tv-spel som då fanns på marknaden. Det mest kända skräckexemplet, som gav upphov till viss mytbildning i skolorna, var Commando in Libya. Ett krigsspel i vilket den som så önskade kunde skjuta både fiendestyrkor och civila fångar. Det var faktiskt så jag fick lära mig ordet ”svartlistat”.

Ett kvartssekel senare har forskningen om tv-spelens inverkan på barn nu sammanställts. Och där finns inga belägg för att spelandet faktiskt skulle vara farligt. Barn tenderar kunna hantera även rätt hårdsmälta intryck – givet att de i sin omgivning har vettiga vuxna som kan svara på frågor och funderingar. Vikten av närvarande föräldrar är dock inget som enbart gäller i samband med tv-spel eller actionfilmer. Sveriges Radio rapporterar:

”Det finns studier som visar att centrum i hjärnan som styr vår aggressivitet aktiveras när vi spelar spel som Mortal combat och Battlefield. Men det är också områden som aktiveras när vi tycker att något är spännande […] Sambandet är mycket tydligare mellan dåliga familjeförhållanden och aggressivitet.”

Men det är ju klart att det inte är lika lätt att skylla på föräldrar som på dataspel. De senare kan ju inte säga emot. Läs hela!

UPPDATERING: En vän påpekar att det ovan nämnda spelet heter Commando Libya och ingenting annat. Det kan även spelas här, sannolikt utan större risk för allvarligare beteendestörningar.