Tryckfriheten: en pigg 245-åring

Den 2 december 1766 fick Sverige sin (och världens) första tryckfrihetslagstiftning. Under de många år som gått sedan dess har tryckfriheten spridits över världen, men fortfarande är Sverige ett av de friaste länderna i världen när det gäller pressens rätt att granska, beskriva och tycka till om maktens män och kvinnor.

Emellanåt har tryckfriheten utmanats även här hemma, som exempelvis under debatten om Lars Vilks karikatyrer, då exempelvis riksdagsmannen Mehmet Kaplan (MP) slog fast att ”Det är inte acceptabelt att helt i onödan såra människor som tillhör en viss religion”. Så otroligt lätt är det alltså att strypa en för demokratin helt avgörande frihet. Det räcker med att ett yttrande kan brännmärkas som ”onödigt” för att bevisbördan plötsligt ska ligga på den som nyttjat rätten att hålla ett tal eller ge ut en tidning. Mot den bakgrunden är det rätt fantastiskt att tryckfriheten inte bara har överlevt i alla dessa 245 år, utan även spridits och utvidgats. Det finns ju, när allt kommer omkring, alltid någon som kan hävda sig ha blivit ”kränkt” av ett ”onödigt” yttrande.

Men om vi stannar upp där ett tag: Varför är även rätten att såra och förolämpa så oerhört viktig? Kan man inte bara låta bli att göra folk ledsna, liksom?  Och svaret lyder: För att yttrandefriheten hade varit helt onödig om vi alla var överens om allt. För att viktiga debatter och diskussioner inte får kvävas enbart med argumentet att någon ogillar dem. För att ingen ska kunna göra vad forna tiders makthavare gjorde: omkodifiera politik till religion för att på så sätt kunna bränna oppositionella som kättare.

Stort grattis på födelsedagen, önskas därför Tryckfriheten av Svenska Dagbladets ledarredaktion.