Sökes: 55 kompetenta sossar

Många (utöver jag själv) har känt sig kallade att kommentera S-krisen. I dag är det Lotta Grönings tur, och hennes lösning får nog sägas ge ny mening åt ordet ”Alexanderhugg”. Gröning menar att hela partistyrelsen bör ställa sina platser till förfogande.

Som lösning kan den möjligen anses intressant och nytänkande. Uppenbarligen har det normalt sett statsbärande partiet misslyckats i två val på raken, och har under hösten dessutom lyckats etablera sig som driftkucku numero uno i svensk politik. Så varför inte helt enkelt reboota programmet? Kicka hela styrelsen och välja en ny?

Svaret på den frågan är emellertid rätt enkelt. Den socialdemokratiska partistyrelsen består av femtiofem personer, om man räknar med ersättarna. Om dessa femtiofem ledande partiföreträdare sparkas, vilka ska ersätta dem? Har Lotta Gröning någon hemlig lista över motsvarande mängd S-politiker med större väljarpotential än de nuvarande styrelseledamöterna? I så fall är hon sannolikt ytterst ensam om detta.

Socialdemokraterna gör nu något som de inte gjort på mycket mycket länge: de försöker odla fram en statsminister i opposition. Och det är inte någon enkel uppgift. Göran Persson, Ingvar Carlsson, Olof Palme och Tage Erlander behövde aldrig genomgå samma sak. De flyttade in i Rosenbad efter att ha skolats in på andra regeringstaburetter. Även Mona Sahlin, med mångårig erfarenhet av regeringsarbetet, misslyckades med att framstå som en statsminister när hon tvingades söka jobbet från oppositionsbänken.

Håkan Juholts problem är av dubbel natur. Han måste å ena sidan visa sig mogen att bära det yttersta uppdraget, samtidigt som han måste ”förnya” partiet – och därmed distansera sig från just de personer som har regeringserfarenhet. Att han hittills har misslyckas säger inte mer än att han sannolikt hör till de mer än 99,9 procent av befolkningen som inte är statsministermaterial. Men misslyckats har han likafullt.

I barnhärtighetens namn är dock ett erkännande på sin plats: De flesta oppositionsledare i Sverige har misslyckats. Bo Lundgren var aldrig i närheten av att få Göran Persson på fall. Carl Bildt vann inte valet 1991 så mycket som Ingvar Carlsson förlorade det (dessutom till Ny Demokrati). Ulf Adelsohn var med sin yviga stil något av en moderat åttiotalsvariant av Juholt. S-ledarens sjabblande är alltså inte unikt. Däremot är Fredrik Reinfeldts framgång det. Han lyckades redan som riksdagsman och oppositionsledare sätta bilden av sig själv som en stabil statsman. Och det är en imponerande bedrift, oavsett vad man må anse om honom i övrigt.

Alliansen gör dock bäst i att inte vara för säker i korken. 2003 visste Göran Persson, enligt egen utsago, inte vem Fredrik Reinfeldt var. Tre år senare hade den unge moderatledaren snuvat honom på nöjet att som första S-ledare sedan Erlander få dra sig tillbaka obesegrad. Liknande begåvningar kan naturligtvis finnas även i den socialdemokratiska vegetationen.

Men så många som femtiofem är de nog ändå inte.