Kontroll är säkrare än personalreglage

Det vore omänskligt att inte reagera med avsky på varje rapport om vanvård av människor som bor på vårdhem och äldreboenden. I åratal har rapporterna om fullständigt respektlös behandling av äldre nått oss i omgångar. Ibland har det varit enskilda anställda som blivit de boendes plågoandar och slagit och kränkt människorna som de har fått förtroende att vårda och ta hand om. Ibland verkar det ha varit organisatoriska systemfel som gjort att de boende har kommit i kläm och glömts bort eller inte fått den uppmärksamhet och tid som de förtjänar. Vid varje tillfälle finns det en människa som inte har tagit ett medmänskligt ansvar.

När partiernas företrädare mot bakgrund av detta ger förslag på åtgärder är dessa inte alltid lika genomtänkta. Viljan att snarast stoppa och förhindra vidare vanvård är utan tvivel äkta, men därmed inte sagt att de olika förslagen faktiskt kommer åt problemet.

När S, V och Mp nu vill införa en lägsta gräns för antal personal inom äldreomsorgen är det ett försök att erbjuda en lösning. Frågan är om det verkligen leder till det man hoppas. Att ange ett bestämt antal personal för givna boendeformer och -storlekar, kan lätt bli byråkratiskt och svårligen anpassas efter alla skiftande behov. Såväl de boende som de olika boendeformerna har olika behov och utmaningar.

Risken med lägsta nivåer brukar också vara att berörda instanser anpassar sig just efter den lägsta gränsen. Fler än minimiantal blir det sällan.

I stället för personalregleringar behövs kontroller och återkommande uppföljningar av såväl kommunal som upphandlad verksamhet.

Uppgiften att på bästa sätt ta hand om dem som behöver omvårdnad är inte enkel och sannolikt är det snarare personalens utbildning och kvalitet som avgöra än det givna antalet.