Sextiotalet går inte i repris

Christer Isaksson, återkommande kommentator och författare i frågor som rör socialdemokratins inre liv, skriver idag på vår debattsida om Håkan Juholts frånvaro av politiska projekt. Och visst har Isaksson en mycket intressant poäng när han skriver att ”2014 kommer det att finnas några miljoner väljare som inte var födda senast S drev ett framgångsrikt politiskt projekt.”

Men jag tycker ändå att Isaksson gör det väl lätt för sig, och att han stirrar för mycket på historien.

För problemet för socialdemokraterna är ju att Sverige inte längre är herre över sin ekonomi, på samma sätt som när Erlander och Palme snickrade på sina drömsamhällen. Den som till exempel jämför dåtidens nyhetssändningar med nutidens, ser ju omedelbart hur mycket viktigare de yttre faktorerna har blivit. Den omedelbara vinkeln på, säg, ett toppmöte i EU är hur marknaden reagerar på mötets utfall.

Låt oss inte i detta sammanhang diskutera huruvida detta är positivt eller negativt, utan istället bara konstatera att det är så. Och det är onekligen ett problem för den som vill ”investera sig ur krisen”. Det ekonomiska ramverk som Mona Sahlin använde som skäl till att utestänga Vänsterpartiet från det rödgröna samarbetet fanns inte på sextiotalet. Då åtnjöt Sverige dessutom fördelar från andra världskriget, medan större delen av Europa bestod av fattiga diktaturer och de asiatiska tigrarna ännu inte hade börjat ryta på allvar.

Detta placerar inte bara Håkan Juholt, utan vem som helst som tar på sig ledartröjan i S, i ett rätt knepigt läge. Antingen måste ledaren medge att partiet inte längre kan leverera som förr, och riskerar därmed att ytterligare devalvera dess ställning i svensk politik. Alternativt gör man som Juholt gör nu: kombinerar traditionell socialdemokratisk folkparksretorik med en mer verklighetsbaserad sakpolitik.

Men i skärningspunkten däremellan ges upphov till svekdebatter som sänker partiets trovärdighet. Vi såg det inte minst när S skulle lägga sin budgetreservation. Efter månader av hård vänsterretorik ville ledningen plötsligt placera sig i mitten, och fick omgående ett internuppror på halsen.

Solklart är att Socialdemokraterna har problem med sin partiledare. Hans vinglande mellan olika sakfrågor, hans ovana vid ingående politisk granskning och hans slarviga relation till såväl retorik som reseräkningar har alla spelat roll för partiets prekära opinionsläge. Men grundproblemet, som vilken som helst S-ledare kommer att ställas inför, är att det helt enkelt inte går att driva projektpolitik på samma sätt som förr.