Mer Soprano än King

Det är någonting med djurrättsaktivisträttegången som gör att jag inte kan sluta vara irriterad på ”aktivisterna”, för övrigt ett egentligen alldeles för vänligt epitet för dem som begår sådana här handlingar.

Förmodligen har det att göra med det självförhärligande som kännetecknar sådana här rörelser. Tanken att man genom sin verksamhet och uppenbara mod (…) följer i de stora rättighetskämparnas fotspår. Det är makabert men knappast förvånande.

Bernhard av Clairvaux skrev en gång att helvetet är fullt av goda önskemål och begär (möjligen upphovet till frasen ’the road to hell is paved with good intentions’) och det ligger mycket i det. Många uppenbart felaktiga handlingar har begåtts av människor som har varit övertygade om att de handlat för mänsklighetens fromma. Det går knappast att invända generellt mot att människor gör vad de tror är bäst, det vore en sorglig utveckling.

Men man kan inte låta bli att undra över vad det är för sorts människor som bestämt sig för att införa en högre moralisk ordning genom våld och hot om våld. Och som dessutom vägrar att ta ansvar för sitt handlade. Det påminner helt klart mer om Tony Sopranos beteende än om Martin Luther King.

Det bristande ansvaret återkommer ständigt, inte bara bland aktivisterna utan även hos deras organisationer. Våld och annan kriminalitet är aldrig del av deras metoder, trots att deras medlemmar ertappas med fingrarna i den juridiska syltburken. Det borde sättas mycket hårdare press på organisationerna och deras företrädare att faktiskt aktivt ta avstånd från sådana här metoder och dessutom bekämpa dem eftersom vi vet att många av deras medlemmar tydligen har en annan inställning till dem. Tydligt och motiverat drevläge om jag nånsin har sett ett.

Har man förmånen att leva i en välutvecklad demokrati kan man åtminstone ha så pass mycket anständighet att man inte låta sin indignation över att inte alltid få som man känner är rätt gå ut över människor.