Dags att ta sig ett glas?

På Brännpunkt i dag skriver professorer em. ( i straffrätt n.b.) Madeleine Leijonhuvud och Suzanne Wennberg om HD:s dom från den 16 september. De driver tesen att nu är det fritt fram att supa ner sig och begå diverse obehagligheter (allt efter personliga preferenser) och sedan slippa straff tack vare att man var berusad.

Det är slutsatser som bör vara fullständigt främmande för dem som har läst domen (det är bara 16 sidor och väl värt tiden). Föredrar man ett mer raljerande språk kan man gott påstå att slutsatsen har lika mycket markkontakt som en astronaut på en rymdpromenad. Tillmälen är dock inte att föredra framför fakta så jag vänder mig dit i stället.

Det HD har gjort i domen är att upphäva effekten av ett 38 år gammalt rättsfall (NJA 1973 s. 590) som innebar att kravet på uppsåt eller oaktsamhet skulle efterges i någon utsträckning vid fall av självförvållat rus. Att ta bort kravet på uppsåt från uppsåtsbrott i vissa situationer är inte ett sundhetstecken i en rättstat.

Tänk er två närmast exakt likadana fall där person A oförhappandes överfaller person B med en kniv, utgången är inte dödlig och person C gör det samma mot person D. Händelseförloppet är exakt de samma och i båda fallen kan vi fastslå att A inte hade uppsåt att döda B. En sak skiljer fallen åt, det är att person C är berusad, helt på eget bevåg förvisso. Varenda rörelse och tanke hos de inblandade är lika i fallen, bortsett från att C har alkohol i blodet.

Person A kommer inte att kunna dömas för försök till dråp, det skulle dock person C kunna göras enligt det system som gällde tills HD ändrade det för ett par veckor sedan. Det var ett system som rimmade synnerligen illa med rättsprinciper som till exempel likhet inför lagen.

HD redogör i domen också skälen till att det tidigare sett ut som det gjorde. Syftet med det gamla systemet, som baserade sig på förarbetesuttalanden till den gamla brottsbalken, var inte juridiskt utan alkoholpolitiskt. Politikerna ville helt enkelt inte att vi skulle dricka. Gjorde man det ändå fick man finna sig i att bestraffas hårdare än annars.

Att som Leijinhuvud och Wennberg påstå att återinförandet av skuldprincipen även i fall av berusning skulle vara det samma som att fulla människor får ett straffrättsligt fripass är synnerligen udda. Det finns absolut ingenting som hindrar berusade människor från att handla med uppsåt. Det blir i praktiken ungefär lika svåra bedömningar som i rättegångar där gärningsmannen varit nykter. HD citerar i domen ett uttalande av Ivar Strahl, på sin tid tongivande professor i straffrätt vid Uppsala universitet: Han ser rött, men han ser.

Självklart ska inte berusning vara gärningsmannen behjälplig vid en rättegång, men det finns heller ingen anledning att låtsas att åtsidosätta rättsprinciper bara för att någon har varit berusad.