Klubbarnas bevakningskostnader måste gå till polisen

Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla fotbolls- och ishockeymatcher jag varit på sedan jag började intressera mig på allvar i lägre tonåren. Tyvärr har jag även tappat räkningen på alla tillfällen då matcher har spårat ur på grund av huliganbråk.

Som så många andra fans är jag inte det minsta främmande för att skrika och svära, hurra och bua, när jag är på läktaren. Men det är just där gränsen måste dras. Då, liksom nu, var huliganismen ett återkommande problem. Det var dessutom ungefär samma klubbar som mer eller mindre återkommande fick symbolisera denna supporterskapets våldsamma baksida. Det kan tyckas rimligt, av just dessa skäl, att polisen nu börjar ta ut en avgift för bevakningen. Att en viss underhållningsform för med sig ständiga merkostnader som stjäl resurser från viktigare ändamål är på sikt både oacceptabelt och ohållbart.

Men, invänder motståndarna, varför ska inte exempelvis den som ordnar en demonstration behöva betala för bevakning? Även demonstrationer urartar ju emellanåt i slagsmål och upplopp? Just den invändningen håller inte. Demonstrationer är ett av demokratins redskap. De klubbar i fotbollsallsvenskan och ishockeyns elitserie som nu är aktuella, är stora eller medelstora företag i mediebranschen. De bedriver näringsverksamhet, och deras kunder har en tendens att ställa till dyra problem.

Dock är frågan svår. Polisen utgör, liksom domstolarna och försvaret, en grundpelare i den offentliga sektorn. Även vi som är kritiska mot mycket av den offentliga inblandningen i medborgares liv är i regel varma anhängare av detta offentligfinansierade skydd mot yttre och inre hot. Det är inte okomplicerat att börja sälja sådana tjänster som varor på en marknad.

Jag lutar ändå, trots viss tvekan, åt att detta är rimligt. Klubbarna har haft decennier på sig att styra upp situationen, och vi som tillbringat tid i någon av klackarna vet att återfallssyndare relativt enkelt släpps in på arenorna med i bästa fall ett ”ställ inte till med något den här gången”. Om klubbarna inte förmår hantera detta, får de börja ta kostnaden, helt enkelt.

Dock bygger den här modellen på att det är just till polisens bevakning pengarna går. Som det nu ser ut, går pengarna till statskassan. Vad som måste ses som ett relativt flagrant undantag från principen om lika rätt till polisens tjänster, kan inte innebära att klubbarnas pengar i stället går till jordbruksinsatser, EU-avgifter eller något annat. Då blir det hela en straffskatt, snarare än en avgift för att täcka polisens merkostnader. Och då är det inte längre ursäktligt. Kristdemokraterna i Stockholm är inne på samma linje, vilket framgår av ett pressmeddelande från Erik Slottner.

Frågan är svår, men det är huliganproblematiken också.