Den senaste dagsländan: Herman Cain

Det republikanska primärvalsracet fortsätter att anta formen av ”Mitt Romney vs Någon Annan”. Ett tag var det kongressledamoten och tea party-favoriten Michelle Bachmann. Därefter blev det Texasguvernören Rick Perry, och på sikt är han sannolikt fortfarande det största hotet mot Romney. Men de gångna veckorna har det i stället handlat om Herman Cain.

Cain har aldrig innehaft ett folkvalt ämbete, vilket i vanliga fall skulle vara den huvudsakliga invändningen mot honom. Men Washington DC och den politiska klassen står inte jättehögt i kurs just nu, och mot den bakgrunden ses han som fräsch av många republikanska väljare. Dessutom har Cain en imponerande bakgrund som affärsman, vilket i USA smäller högre än i Sverige.

Att Cain har lyckats lyfta i primärvalrörelsen beror dock sannolikt på att han inte har tagits på allvar. De politiska journalister som bevakar kandidaterna har haft fullt upp med huvudpersonerna, och betraktat Cain som en statist. Det är i sig inte konstigt. Det hör till den amerikanska politikens traditioner att presidentvalen även befolkas av uppenbart chanslösa personer som främst kandiderar för att öka sitt kändisskap, och därmed stärka sina aktier i andra sammanhang. Republikaner som Tom Tancredo, Alan Keyes, Gary Bauer och Robert Dornan, och demokrater som Al Sharpton, Carol Moseley Braun, Larry Agran och Andy Martin har alla vandrat denna väg, utan att få mer än sporadisk medial uppmärksamhet. Det är med dem, inte med Romney eller Perry, som Cain har jämförts.

Nu har hans ställning stärkts, dels genom en framgång i ett provval i Florida, och dels genom konstant stigande opinionssiffror. Dessutom har Cain skött sig synnerligen väl i tv-debatterna.

Baksidan av detta mynt är emellertid att Cain nu även blivit intressant som granskningsobjekt, och min gissning är att detta inte kommer utfalla till hans fördel. Hans så kallade 999-tax plan, ett förslag som (ytterst välbehövligt) syftar till att förenkla det amerikanska skattesystemet, har börjat studeras mer ingående. Kortfattat innebär den att väsentliga delar av skattesystemet ersätts med nio procents skatt på inkomster, företag och försäljning. Summan har en religiös innebörd. Om tio procent är nog för Gud, menar Cain, borde nio procent räcka för regeringen. Genom Cains nyvunna status har denna, ska vi väl erkänna, inte helt genomförbara plan börjat uppmärksammas. och i takt med att effekterna, exempelvis höjda skatter för vissa låginkomstgrupper, blir kända så lär Cains popularitet dala.

Mitt grundtips är fortfarande att Romney vinner nomineringen, även om det givetvis är lång tid kvar till de faktiska valen. Men de som är emot honom studsar nu från den ena kandidaten till den andra, i hopp om att hitta någon som kan stoppa Romney. Men den som bara är emot saker, förlorar i regel mot den som är för. Liknande försök har gjorts förr, i båda partierna. Alltid utan framgång.

Herman Cain har sina ”fifteen minutes of fame” just nu. Det skulle förvåna mig om det blir så många fler.