Det behövs en 4 oktoberpolitik för det 21:a århundradet

I dag är det 28 år sedan den stora 4 oktoberdemonstrationen mot löntagarfonderna. Den förhindrade inte att en sorts rumphuggna fonder blev verklighet – men dessa var bara en skugga av vad Rudolf Meidner, Carl Lidbom, Kjell-Olof Feldt (ja, tyvärr) med flera en gång hade tänkt sig, och de avskaffades kort tid efter maktskiftet 1991. Den väldiga manifestationen den 4 oktober 1983 gjorde dock mycket tydligt att en bred folkopinion inte hade det bittersta till övers för tvångsvis socialisering av företagen, och frågan har legat i träda sedan dess. Någon gång vart femte år har visserligen aningslösa storbolagsdirektörer skrivit ihop sig med fackliga ledare om att det vore bra med mer ”nationellt kapital”, men initiativen har aldrig blivit mer än dagsländor.

Nej till fondsamhället, alltså? Ja och nej. Vi fick inte den sorts politiserade fonder som 1970-talets socialister ivrade för, men vi har fonder så att det räcker och blir över. Medan en stor andel svenska hushåll har sparkapital på som bäst några tiotusen kronor, förvaltar de stora institutionella placerarna hundratals miljarder. Det handlar om pengarna i det staliga pensionssystemets AP-fonder, men också om de kollektivavtalade jättebelopp som dväljs i partsägda bolag som AMF Pension och Alecta och om privata pensionsförsäkringar som förvaltas av stora försäkringsbolag. Just nu säljer dessa för övrigt aktier och eldar på börsfallet för allt vad de är värda: inte för att spararna vill ha det så utan för att placeringsreglerna kräver det.

Sverige har blivit mycket mer marknadsekonomiskt sedan 1983, men det personliga ägandet förblir mycket tunnare än vad man skulle önska. Institutionerna har framgångsrikt värnat sin makt och sett till att komma in uppströms om spararna i det finansiella flödet. Och efter finanskrisen vet vi att även borgerliga regeringar kan få för sig att utfärda politiskt motiverade direktiv till de statliga fondernas förvaltare.

Att minska det institutionella kapitalets makt och i motsvarande grad stärka det personliga kapitalets betydelse är ett angeläget politiskt projekt: bra mot maktkoncentration, bra för hushållens självständighet, bra för nyföretagares chanser att hitta riskvilligt kapital. Vi behöver en offensiv förmögenhetspolitik, en 4 oktoberpolitik för det 21:a århundradet. Och till alla politiker med profileringsproblem: Här finns en nisch som är allt annat än överbefolkad.