Mer krut i Centern än i Moderaterna

I dag anordnar Moderaterna en En dag för försvaret. Företrädare för partiet ska ”känna av hur den omfattande historiska försvarsreformen som nu pågår tar form lokalt samt att öka moderaternas närvaro i försvarspolitiken”. Försvarsreformen presenteras som en ”en jobbreform för unga” (ungefär som motiveringen för sänkt restaurangmoms). Försvarslinjen har blivit arbetslinjen.

Får man förslå två.

Mer närvaro kan verkligen behövas. När Folk och försvar häromdagen diskuterade Försvarsmakten 2014 – makt nog att försvara Sverige? lämnade den moderata ettan i försvarsutskottet Cecilia Widegren återbud och någon annan moderat företrädare fanns inte heller att uppbåda.

En fråga som kom upp på FoF-seminariet var förstås Nato. Under kalla kriget var samarbetet nära och hemligt medan det nu är ännu närmare och öppet. Medlemskap är dock fortfarande tabu. Inter minst för M. Natomedlemskap har blivit Moderaterns motsvarighet till S republikkrav.

Av rädsla för att stöta sig med Socialdemokraterna säger man till och med nej till att göra en för- och nackdelsutredning av medlemskapet.

Det är mer krut i Centerpartiets försvarspolitiske talesman Staffan Danielsson. I en artikel på Brännpunkt 22/9 radar han upp argumenten för, nej inte att gå med i Nato, men att analysera för- och nackdelarna med ett medlemskap.

Danielssons argumenterar klokt och konstaterar att:

”Nato är de västliga demokratiernas samarbetsorganisation och har utvecklats till att vara den starkaste strukturen i världen när det gäller att tvinga fram eller skydda fred, och utvecklas också alltmer i riktning mot att hantera även civila kriser och katastrofer.

Sveriges trygghet är alltmer beroende av vårt säkerhetssamarbete med andra länder i FN och EU och med Nato, och genom att vi deltar frekvent i fredsfrämjande insatser där sådana behövs, ofta under Natos ledning som i forna Jugoslavien, Afghanistan och Libyen

• Det är uppenbart att EU:s huvudspår för försvar och säkerhet kommer att vara Nato, eftersom så många länder ingår i båda organisationerna. Sveriges möjligheter att påverka i dessa frågor skulle öka väsentligt genom ett Nato-medlemskap.

• Det svenska försvaret har lagts om från ett invasions- till ett insatsförsvar. Försvarsanslaget har minskat till cirka 1,2 procent av BNP (drygt 40 miljarder kronor) vilket gör att det är svårt att upprätthålla hela bredden av förmågor. Den tekniska utvecklingen vad gäller försvarsmateriel och ledningssystem gör Sverige alltmer beroende av nära internationellt samarbete. Försvarsmateriel blir också allt kostsammare och mer tekniskt avancerade samtidigt som många länder nu minskar sina försvarsanslag.

• Det svenska försvarsanslaget skulle uppenbart kunna användas klart effektivare om vi skulle samarbeta betydligt närmare med till exempel de nordiska länderna om försvarsmateriel, utbildning, övningar i riktning mot även operativt samarbete. Både Sveriges och Norges ÖB har starkt framhållit detta. Vår militära alliansfrihet sätter här upp gränser, som innebär kostnader.”

Personligen har jag redan gjort analysen och dragit slutsatsen Sverige bör gå med i Nato av militära och säkerhetspolitiska skäl, men också därför att Nato är en värdegemenskap där vi hör hemma. Med ett offentligt kunskapsunderlag skulle vi både kunna få en verklig debatt om saken – och bättre underlag att för den.