Förhandlingspartiet de Gröna

Infrastruktur, bostäder, utbildning. Infrastruktur, bostäder utbildning. Till dessa sakområden återkom Miljöpartiets nye ekonomisk-politiske talesman Per Bolund när han i i helgen grillades av Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju. En mindre diskret propå kunde regeringen inte be om. Miljöpartiet är redo att göra business med Alliansen.

Samtidigt poängterade Bolund att Miljöpartiet aldrig kommer att bli ett femte alliansparti, och passade även på att rikta några smockor mot regeringens socialförsäkringspolitik. Men i grunden var det ändå ett intressant och uppenbarligen kontaktsökande tonläge som Bolund använde.

Någonting är uppenbarligen på gång i Miljöpartiet. Inte så att någon har ställt sig på scen och utropat en ny riktning. Men ändå får jag intrycket av att det är precis vad som håller på att ske. Där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna agerar som oppositionspartier förväntas göra, håller Miljöpartiet på att etablera en helt egen roll som förhandlingsparti.

Sakpolitiskt har inte så mycket hänt hittills, förutom i migrationspolitiken. Så den mer sakliga bedömningen av ett tänkbart blågrönt samarbete får väl anstå ett tag. Men det kan vara intressant att fundera något varv kring de rent partitaktiskt implikationerna. För Miljöpartiet tror jag att detta är kortsiktigt mycket smart. Fyra oppositionspartier får svårt att profilera sig, och genom att lyfta sig över den skaran framstår MP som starkare och mer pålitliga än förr. Samtidigt är det något av en svensk naturlag att partier som stöder regeringar utan att själva ingå i dem klarar sig illa. Fråga Folkpartiet (skatteuppgörelsen med Ingvar Carlsson) Centerpartiet (budgetsaneringarna med Göran Persson) och Vänsterpartiet (budgetsamarbetet 1998-2006).

Några som definitivt inte tjänar på konkurrens är de borgerliga småpartierna, som redan i dag har stora problem med att synas och sätta agendor. För Moderaterna vore det däremot ytterligare en fjäder i hatten, om de utöver att hålla ihop Alliansen under två mandatperioder även lyckas sy upp ett oppositionsparti. För Håkan Juholt vore det däremot en smärre katastrof.

Jag tror inte alls på någon utbyggnad av Alliansen, och inte heller ser jag några utsikter till ett så heltäckande samarbete som de rödgröna hade under Göran Persson. Men som jag var inne på i den här ledaren – en regering måste kunna regera, och tåla att utmanas.