Breivik visade att Beredskapspolisen behövs

Den 25 april 2007 drabbades Stockholms innerstad av det som inte får hända. Mitt i morgonrusningen detonerade en kraftig sprängladdning i ett pendeltåg i en järnvägstunnel under Södermalm. Några minuter senare kom nästa explosion. Några hundra meter söder om Centralen, där trafiken bildar en verklig getingmidja, sprängdes en lastbil precis under en järnvägsviadukt där ett X2000 var på väg in mot stationen.

Samtidigt gick ett automatbrandlarm igång i flygtrafikledningstornet på Arlanda.

Krisberedskapsövningen SAMÖ2007 blev vida debatterad, men inte för sitt sakinnehåll. Vad som upprörde var bakgrundsscenariot. Det byggde på att Sverige genom truppnärvaro i det påhittade Bogaland hade retat upp invandrade bogalandier. Dessa bodde enligt scenariot huvudsakligen i miljonprogramsområdena, var internt uppdelade i två religiösa strömningar som hade fejder sinsemellan, och kämpade mot utländsk ockupation av helig bogalandisk mark. Illa dold islamofobi, menade somliga.

Scenariot, som fortsatte dag två med en smutsig bomb på en SL-buss i Rosersberg och med en explosion mitt på E4/E20-bron över Södertälje kanal, var ursprungligen ett exempel som användes i Krisberedskapsmyndighetens dialog med regeringen, under det förklarande namnet ”Terrorattentat mot Stockholms spårtrafik, radiologisk olycka eller smutsig bomb och terroristangrepp med massförstörelsevapen”.

Katastroferna i scenariot är alltså inte helt tagna ur luften. Det är fullt tänkbara händelseutvecklingar som våra högsta beslutsfattare har att forma vår beredskap utifrån.

Efter ett decenniums terrorattacker i form av allt från al-Qaida till Anders Breivik torde det stå klart att något liknande mycket väl kan inträffa, även om risken inte är överhängande.

Just det norska exemplet, med en kraftig bomb mitt i regeringskvarteren, bär en föraning om vad som skulle behövas om någon slog till på Tegelbacken mellan Centralen och Rosenbad. I Oslo tvingades man spärra av omfattande delar av centrum – det sköttes till stor del av värnpliktiga.

I scenariot från SAMÖ2007 drabbas motorleder, järnvägsspår, broar och ofattbara mängder av morgontrafikanter redan vid de två första explosionerna. Inom några hundra meters avstånd ligger både den centrala statsförvaltningen och det absoluta trafikcentrum. Det är svårt att ens föreställa sig det antal personer som skulle behövas för att bemanna alla de avspärrningar som krävs här. Vem vet om det kan komma fler explosioner?

I Oslo visades att polisen inte räcker till i ett sådant läge, utan att även Försvarsmakten måste kallas in.

För svenskt vidkommande uppstår därmed ett frågetecken. Vilka är det som ska bemanna avspärrningarna, dirigera trafiken, upprätthålla ordningen, informera allmänheten, lotsa de sårade, trösta de chockade samt hålla ett vaksamt öga på folkmassorna så att fler gärningsmän inte dyker upp? Våra värnpliktiga?

Regeringen har i höstbudgeten, enligt uppgift till Ekot, beslutat sig för att lägga ner Beredskapspolisen, en styrka om 1500 frivilliga med kortare utbildning som kan rycka in vid höjd beredskap och ges samma befogenheter som den vanliga polisen.

Beredskapspolisen kostar ungefär 30 miljoner kronor om året. Det blir 20000 kronor per gubbe. Det är inte dyrt.

Mot bakgrund av ovanstående är det ett oansvarigt beslut av regeringen, om nu Ekot har blivit korrekt informerade. Polisens och Försvarsmaktens förmågor spänns till det yttersta. Om katastrofen kommer brister det.