Skäggfajt!

Det är inte ofta jag får anledning att berömma Per Gahrton, men hans senaste artikel på SVT:s debattsajt är värd att lyftas fram. I den läxar han upp Birger Schlaug, språkrör i två omgångar, som på senare år främst har gjort sig känd som frontfigur i Det var bättre förr-rörelsen.

Schlaug har, inte minst i sin egen blogg, gjort det till sin mission att så ofta som möjligt näpsa och kritisera de efterkommande språkrören. I synnerhet Peter Eriksson har av Schlaug utpekats som makthungrig och principlös. Men det hela blir onekligen en smula märkligt eftersom det rödgröna samarbetet, som inleddes 1998, kom till under Schlaug som alltså satt som språkrör till 2000.

Mer troligt är att Schlaugs bitterhet mot senare generationers rör bottnar i att de har lyckats med det han aldrig kunde, nämligen att göra Miljöpartiet starkt. Ett minne som har etsat sig fast i mitt minne är från en av partiledardebatterna inför valet 1998. Schlaug fnös då, apropå ämnet ekonomi, att han inte ledde något plånboksparti. Då, mot slutet av den värsta besparingsperiod som Sverige upplevt, satt en välbetald toppolitiker och hånade frågeställningar som för väldigt många människor kändes in på bara skinnet.

Schlaug menade säkert väl, men hans bristande fingertoppskänsla var nog ett av skälen till att partiet under hans tid i ledningen aldrig kom att locka särskilt många väljare. Vilket för oss in på en klassisk läxa: predikande politiker är sällan lyckade som ledare annat än för de redan övertygade. För att nå nya väljare måste man se saken från deras sida, och det är ju just det som Birger Schlaug uppenbarligen vägrar göra.

För mig, som motståndare till mycket av partiets politik, är det ingen tvekan om vad jag föredrar. Exempelvis hade ett mer kompromisslöst miljöparti knappast fått igenom trängselavgifterna.