Nu blir det twitter och hela härligheten vid partiledarval..

Vem minns inte de rödkindade försöken att härma Obamakampanjen med sociala medier under förra valrörelsen. Det parti som inte konsulterade en obamaanstruken amerikan med socialamedierkompetens ansågs ha dåliga utsikter. Här skulle ungdomarna vinnas och Det Demokratiska Samtalet leva upp.

Men det där gör sig ju inte av sig självt. Det är knappast kanalerna som skapar god politisk kommunikation. Det gör politiken och avsändarens kommunikativa förmåga. Som Reagan sa när han blev beskylld för att bara vara skådis och i bästa fall en god kommunikatör:

-People say I am a good communicator. I’d say I communicated good things.

I och med ett antal parallella partiledarbyten har partiernas mer eller mindre slutna ledarprocesser fångat allas vår uppmärksamhet. Allt från sossarnas frimurarloge-variant till centerpartiets öppna Vem tar vem. Alldeles uppenbart verkar det finnas en allmän önskan om öppnare förfaringssätt, men få partier verkar beredda att överge den kontroll det innebär att med finlir styra hela ordförandefrågan.

Så kommer, som på posten, förslaget att De sociala medierna kan fixa detta. Igen. Man verkar tro att sociala medier är det magiska grepp som möjliggör att allt förblir vid det gamla. Man lägger bara in det hela i nya former

I bästa fall leder den uppkomna diskussionen om partiledarval till att något reellt förändras. Till att det blir legitimt att kandidater framhåller sig själva och till och med förklarar varför de är bättre än konkurrenterna. I bästa fall får vi se mer av personval, mer av konflikt och öppna debatter där de politiska skillnaderna blir tydliga.

I värsta fall går vi vad man i Sverige kallar Den gyllene medelvägen. (Varför medelvägen nu skulle vara mer gyllene än någon annan..) Då blir allt vid det gamla men kanalerna breddas och de sociala medierna förväntas göra underverk.