Var finns socialdemokratins rosor till Libyen?

På Bränpunkt 6/5 försvarar Peter Hultqvist och Urban Ahlin Socialdemokraternas beslut att inte ställa sig bakom en förlängning av den svenska insatsen i Libyen. Det är mycket ormande hyckleri.

I Östran läser jag en artikel av kolumnisten Laila Naraghi. Hon ställer sig på samma sida av barrikaden som bland annat Jan Eliasson har gjort. Så här skriver hon:

Socialdemokraterna skriver på sin hemsida om rosen, partiets symbol: Den röda färgen står för kampen mot den materiella fattigdomen och blomman för kampen mot den andliga nöden.
Vackert fångar det vad socialdemokrati handlar om: Alla människors rätt till frihet från fattigdom, både den ekonomiska och den själsliga.

Men var finns socialdemokratins rosor till Libyen?”

Och vidare:

”Folket i Libyen vill nå frihet, men behöver omvärldens omedelbara medverkan. Detta tills Khadaffi slutar försöka utrota dem.

Men det tycker inte Socialdemokraterna. Partiets linje tycks istället vara att någon annan får ge det stöd som krävs.

Denna nån-annan-ism är vanlig inom socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Inte sällan höjs röster inom partiet mot att Sverige bidrar till internationella insatser: Det är inte vår uppgift, vi ska inte förknippas med sådant och det måste någon annan sköta. Linjen som framförs är att Sverige inte ska syssla med militära insatser. Om vi ens ska göra något, ska det bara fokuseras på diplomati och civilt stöd. Militärt grovjobb ska skötas av andra.”

Så långt citatet från Naraghis artikel.

Och vad ska man säga om Ahlin? T ex att det uns av respekt för honom som ändå fanns kvar efter förra årets ormandet om den svenska Afghanistaninsatsen.