Treåriga museibesökare i huvudstaden

På Newsmill lär jag mig att det på allvar finns ett förbund med det mer än lovligt barnsliga namnet ”Allt åt alla!”. Detta förbund arrangerar i dagarna något som kallas Stadskampsveckan. Kampen som förs verkar vara att demonstrera i samma barnsliga stil, exempelvis genom att massplanka in på muséer för att understryka åsikten att alla besök på gemensamt ägda museer borde vara gratis. Deltagande i aktionen är självfallet även organisationen planka.nu – gräddan bland aktiva plankare.  Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt skriver om saken på Newsmill:

”Den argumentation som exempelvis planka.nu använder sig av lämnar mycket övrigt att önska. De anser sig ha rätt till att planka bara för att de anser att kollektivtrafik ska vara gratis. Låt oss följa den tanken ett steg till. Varför skulle det då inte vara upp till varje enskild person att avgöra vad de anser ska vara på ett annat sätt och agera därefter? Enligt deras sätt att se på saken är det således helt ok att strunta i att betala när man handlat i matvarubutiken om man anser sig ha rätt till maten. Resultatet skulle naturligtvis bli att de ökade kostnaderna vältras över på oss andra laglydiga medborgare. Att detta varken är rätt eller rimligt förstår även ett barn.”

Det där beror förstås på hur gammalt barnet är. En sjuåring förstår givetvis. Men treåringar kan ibland ha en likartat oresonlig attityd till vad de vill och vilken hänsyn de kan tänka sig ta till majoriteten och kollektivet de lever med. Det hoppingivande med treåringar är emellertid att man med dem kan nöta in Sjöstedts pedagogiska och klassiska invändning om ”hur det skulle se ut om alla gjorde som du?” och att den diskussionen och förklaringen efter en tid brukar ge resultat: treåringarna blir fyra och fem och börjar förstå att de ingår i ett socialt sammanhang.

Det är givetvis en legitim ståndpunkt att vilja finansiera allt offentligt helt via skattesedeln och därmed eliminera att kostnader dyker upp på annat håll, tex i ett biljettpris. Men den ståndpunkten får man i så fall argumentera för, tex genom att berätta om fördelarna med ett sådant system eller om nackdelarna med att vi idag också tar en slant av användarna av kollektivtrafiken eller besökarna till en del museer. Det är liksom inte ett argument att bara trava i väg och bete sig som om ens eget idealsystem redan var infört. Det är det nämligen inte. Vilket gör stadskämparna till, tja, till organiserade snyltare.

Om vi ska intressera oss för sakfrågan i botten finns det också annat att överväga. För så här: en del kanske aldrig går till Medelhavsmuséet, medan andra aldrig åker tunnelbana. En del är stammisar på biblioteket, andra köper bara böcker via nätbokhandlar. En del hänger i kommunens simhall var- och varannan dag. Andra går aldrig någonsin dit, men är ytterligt sur över att det finns så få skateboardramper.

Från mitt perspektiv finns det anledning att diskutera hur många smaker och önskemål som det offentliga ens ska eller bör tillfredsställa (Ska det stå solarier på den där simhallen?), men om vi bortser från den faktorn kan vi ändå konstatera att vårt utnyttjande av det gemensamma utbudet varierar kraftigt samt att det aldrig kommer att finnas pengar för att de facto realisera den drömska devisen ”allt åt alla”. Så. För att det offentliga ska kunna tillfredsställa relativt många smaker och majoriteter och samhällsvärden ägnar vi oss därför åt diverse självkostnadspriser, lite avgifter och lite biljetter här och var.

Man kan, om man är en allt åt alla-människa, tycka att alla ska få allt. Men man bör fundera noga över om man inte samtidigt motarbetar sina egna ideal. Som jag ser det finns det en rätt uppenbar fördel i att vi till en del finansierar gemensamt, men till en del också låter individen bära en del av kostnaden ur egen ficka, nämligen att det bidrar till att upprätthålla acceptansen av den gemensamma finansieringen. Det är då mer troligt att särskilt de som inte utnyttjar det gemensamma i hög utsträckning kommer att ha en fortsatt hög acceptans för att de ”ändå” får betala.

Att den tanken inte slår treåringar är en sak. Att den inte slår allt åt alla-flocken är mer bekymmersamt.

UPPDATERING

Läs Viktor Barth-Kron om hur massplankningen gick – och hur nödvändig den var…