Särintressenas drinkpriser

Storm i ett Dry Martini-glas, skriver Ulf Bjereld och onekligen får man hålla med honom om att påskhelgens, ehm, ”nyhet” om att Håkan Juholt gnällt över drinkpriserna i Istanbul inte var någon kioskvältare direkt. Samtidigt går det ju, som Bjereld också gör, att fundera lite kring en del av de citat som förmedlas i skvallernyheten. Bjereld själv konstaterar att det är en smula omdömeslöst att diskutera interna frågor och kritisera kolleger på offentlig plats. Och det är det ju, men i ärlighetens namn får man väl säga att Juholt väl gjorde vad vi alla gör – det vill säga pratar högre om privatsaker när vi är utomlands eftersom vi antar att ingen förstår svenska.

Vore jag själv socialdemokrat skulle jag oroas över Juholts självtillräckliga stil som anas av hans kommentarer. Under tjuvlyssnarnas lurpass hinner han göra processen kort med en kollegas tankeförmåga och ilsket slå ifrån sig råd om att inte klanka ner för mycket på Anders Borg. Det rådet skulle jag nog inte avfärda så hastigt om jag var Juholt. Han avslutar med en rejäl skrytsalva om att han redan är ”förknippad med kulturfrågan” – en strategisk seger man sannerligen kan ifrågasätta värdet av med tanke på att S och vänstern inte direkt har varit farligt nära att förlora kulturelitens stöd

Det där med prestige och oförmåga att ta goda råd vore Juholt förvisso långtifrån ensam om, om dessa brottsstycken av information nu ens stämmer. Ledande politiker har nog rent allmänt en förmåga att finna sina egna strategier och tankar bäst. Det ingår i gebitet så att säga.

Dock kan man med ett enkelt handgrepp visa Juholt hur detta lät. Nämligen genom det gamla översättningstricket…

Låt oss säga att avlyssningsnyheten i stället gällde Fredrik Reinfeldt, som tillsammans med Filippa – båda iförda mysbyxorna från Kinabesöket förstås – satt och gnällde över att drinklistan någonstans på Gran Canaria. Då skulle vi få höra att priserna var satta av särintressen och Raj-raj skulle vinka till sig en kypare och kräva en mer pragmatisk prisbild. Därefter skulle han säga något ofördelaktigt om Beatrice Asks rättskänsla och harmas över borgerliga tyckares råd om att göra annat än att införa ytterligare jobbskatteavdrag. Sen skulle han, som pricken över i, håna sin politiska motståndare och skryta om den strategiska framgången i att han, ähm, lyckats locka över Skattebetalarnas förening på sin sida.

Ungefär så lät det, Juholt.