Jag vill också gå på Grönan

Det är roligt när ett lite udda men ändå viktigt ämne plötsligt engagerar. I tisdags skrev jag om skolpoliserna, som klåfingriga tjänstemän vill avskaffa. Flera läsare har hört av sig med minnen från sin tid som skolpolis, eller berättelser om hur det var när skolpolisen kom till.

En läsare bidrar exempelvis med följande sedelärande historia:

Man valde bland barnen, tyckte att de som man litade på skulle få vara skolpoliser och mycken instruktion förmedlades. Det var en ära att vara skolpolis. I mina klasser hade jag en kille som var lite störig och jag frågade honom en dag ”Skulle Du vilja vara skolpolis?” Hans ögon lyste, det var nog den högsta önskan han hade. ”Tror du att du skulle kunna sköta det på rätt sätt?” ”Ja, jag lovar fröken”

Han var mycket duktig men så en dag kom klagomål från rektorn. Han hade sagt på ett snäsigt sätt till en äldre man: ”skynda på för sjutton gubbar” eller något liknande med kanske grövre ord. Jag tog in honom enskilt och talade om att mitt förtroende för honom var rubbat. Han blev ledsen och grät en skvätt. ”Men om jag lovar att aldrig göra något dumt mer, kan jag inte få fortsätta då?” ”Ska vi komma överens om det då.” Dagen därpå hade han skolkök och en stor påse med varma bullar kom ner till mig med ett förlåt och ett tack. Han var lycklig och skötte sig exemplariskt efter det.

Skolpoliser är ett förtroendeuppdrag! Man fick dessutom alltid som tack gå på bio efter terminen tillsammans eller något sådant vilket var roligt.

Apropå det där tacket efter terminens slut: DN:s kulturchef Björn Wiman skyndar i dagens DN glädjande nog också till skolpolisens försvar. Men, frågar sig Wiman, skymmer inte min ”klädsamt konservativa idealism” betydelsen av skolpolisens motsvarighet till det femte jobbskatteavdraget: det årliga besöket på Gröna Lund?

Touché. Till mitt försvar får jag väl säga att jag aldrig fick gå på Gröna Lund när jag var skolpolis…