Det är forskare som måste bli lärare

Fler lärare måste bli forskare, skriver ett antal representanter för kommuner, lärare och skolor i dag på Brännpunkt. Debattörerna vill ”förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen”, låta lärare bedriva ”skolrelevant forskning” på arbetstid och se en utökning av doktorandplatser för att forskarutbilda svenska lärare.

Det är utmärkt att knyta forskningen till skolan. Men vilken forskning? Och på vilket sätt?

Det är uppenbart att skolan lider brist på lärare som både brinner för sina ämnen och har stora ämneskunskaper. Men sådana personer finns det många: bland disputerade forskare som har svårt att hitta fasta jobb inom universitetsvärlden. Det är dem man borde satsa på att rekrytera till skolan om man vill stärka forskningens ställning i skolan.

Det finns flera sätt det kan göras på. Bloggaren Eddy Nehls är i ett inlägg inne på att erbjuda forskare en lärartjänst som kombineras med avlönad forskningstid i forskarens ämne. Det är ett utmärkt förslag. En annan idé vore att arbeta mer med kombinationstjänster, där en lärare delar sin tid mellan undervisning på gymnasiet och i högskolan. På så vis skulle man även knyta samman högskoleförberedande utbildning och akademi bättre, exempelvis genom att låta universitetslärare ge de mest avancerade kurserna i den nya gymnasieskolan.

I grund och botten är det kunskaper som ska förmedlas i skolan, låt vara i kombination med ett växande inslag av kritiskt tänkande. Då är det ämneskunskap och entusiasm som ska uppmuntras. Inte att lärarna gör sin undervisning till forskning, där de testar hur eleverna reagerar på nya pedagogiska idéer. Med tanke på vad sådana idéer har ställt till med de senaste årtiondena vore en annan, lite mer ödmjuk hållning klädsam: inga experiment.