Tidigare politiska låsningar färgar kärnkraftsdebatten

Häromdagen skrev jag en kortare text om att vi bör ha största respekt för den kärnkraftskatastrof som japanerna kämpar för att försöka undvika. Jag konstaterade i denna att det är att göra det alldeles för lätt för sig att avfärda det som har hänt med att omständigheterna ”ju” var extrema eller att omständigheter som dessa inte är att vänta i Sverige.

Detta har föranlett en del mejl från läsare som har uttryckt viss besvikelse samt mothugg. Ofta har de läst min text som vore den ett ifrågasättande av kärnkraftens existens i Sverige. Det tycker jag är konstigt och samtidigt ganska talande för vad kärnkraftsfrågans långvariga politiska låsningar har gjort med vårt sätt att diskutera ämnet. Det finns något lätt religiöst över de olika lägren. Antingen är man fanatiskt emot eller fanatiskt för. Och tillhör man det senare lägret är det i dessa dagar – då vi påminns om kärnkraftens obestridliga farlighet – något slags kutym att göra märkliga avfärdande jämförelser (Det har minsann släppts ut olja och kemikalier efter tsunamin också, det skriver du inget om!) eller att hävda att det som pågår vid Fukushima rentav är en seger för kärnkraftssäkerheten (Tänk att de kunde ha en så rackarns stor naturkatastrof och ändå är det inte full härdsmälta än!)

Denna kutym bröt jag väl lite genom att istället uppmana till att den svenska inställningen borde vara att ständigt ”måla fan på väggen”. Då blev kärnkraftsförespråkarna förvirrade. Här har de ägnat avsevärd energi åt att försöka övertyga motståndarna om hur löjligt det är att måla fan på väggen och så kommer jag och föreslår det, liksom!

Och ja. Det gör jag. För hur mycket olja och kemikalier som än har läckt ut i områdena runt Fukushima så är det inte på grund av dem som ett flertal länder i världen numera råder sina respektive medborgare att evakuera ett område stort som två Skåne. Det är ett faktum vi inte kan komma undan.

Förvisso är det sant, som en expert skrev på Brännpunkt att vi ofta överdriver skräcken för strålning. Cancerrisken är inte och blir inte så stor som vi ofta föreställer oss. Samma uppgifter finns rörande Tjernobyl. Numera går det överhuvudtaget inte att avläsa någon Tjernobyleffekt på det aktuella områdets cancersiffror. Så försumbart är det redan ett antal decennier efter härdsmältan. Visst är det så. Visst överdrivs mycket.

Men samtidigt. Ingen bor i Tjernobyl. Visst, man kan åka dit, man kan gå omkring och det är inte farligt. Men det är ingen toppenidé att odla morötter där. Du bör inte ens plocka blommorna på marken. Och då talar vi ändå om ett område i världen där det finns rätt gott om utrymme att evakuera till, om man säger så.

Japanerna är inte riktigt lika lyckligt lottade på utrymmesfronten om det går illa. Och inte heller vi har väl några rimliga skäl att spela kärnkraftsspelet med en eventuell flytt till Lappland som insats, eller hur? Nej. Alltså är det bättre att måla fan på väggen och ha ett rigoröst säkerhetstänkande som angränsar det hönsmammigt oroliga.

Många förklarar problemen vid Fukushima med jordskalvets och tsunamins alldeles särskilt ovanliga och osannolika storlek. Men det är faktiskt inte en fullgod ”ursäkt”. Om en kärnreaktor utlovas kunna puttra på i reaktorår efter reaktorår genom allsköns oväder och utan olyckor så är det inte alls så imponerande att det inte står pall för en naturkatastrof vars magnitud har en egen frekvens och sannolikhet som alldeles definitivt borde ha funnits med i riskbedömningarna redan från början.

(Jordbävningen i Tohoku sägs preliminärt vara den femte kraftigaste i världen sedan år 1900.)

Ovanliga risker måste naturligtvis räknas in, även om de känns nästan löjligt avlägsna. Jordskalv och tsunamis som inträffar sällan i en människas livslängd räknat kan fortfarande anses vara ofta förekommande risker sett genom kärnkraftens särskilda glasögon. Därmed inte sagt att kärnkraften bara ska jämföras med sig själv och bedömas helt skild från andra energislag. Givetvis måste kärnkraftens fördelar också in i kalkylerna och ställas emot de risker och fördelar som många andra energislag kan medföra.

Detta var min enkla poäng. Att vi inte bör avfärda de risker som finns och att vi alltid – alltid – målar fan på väggen, i bemärkelsen att ett säkerhetstänkande värt namnet faktiskt måste räkna in även scenarier som framstår som vansinnigt osannolika. Det är grunden för att vi alls ska kunna använda oss av kärnkraften. Vill vi bara förhärliga fördelarna och blunda för riskerna har vi redan flugit för nära solen och då får vi vingarna svedda. Det har hänt förut. Det pågår i Japan.

I SvD menade Jytte Guteland m.fl nyligen att:

”Tjernobyl, Harrisburg och nu Fukushima har visat att det inte finns några ”säkra” kärnkraftverk. Efter Tjernobyl skyllde kärnkraftsanhängare på dålig sovjetisk säkerhet men både USA och Japan är kända som högteknologiska länder.”

Nåja. Vem som är ”känd” som högteknologisk är kanske inte allt vi ska bygga storyn på här. Nyligen avslöjades det, via Wikileaksdokument, att det Internationella atomenergiorganet, IAEA, redan för två år sedan varnade i en rapport för att ”vissa kärnkraftverk i Japan behövde ta till drastiska åtgärder för att stå emot framtida jordbävningar”. IAEA sade också att de japanska säkerhetsföreskrifterna bara hade setts över tre gånger på 35 år (Aftonbladet 16/3).

Att utmåla Japan som högteknologiskt föredöme som ”ändå” inte lyckades tämja kärnkraften bär med andra ord inte hela vägen hem. Visst är Japan högteknologiskt, men vad hjälper det om man inte ser över sina säkerhetsföreskrifter och struntar i goda råd från IAEA?

I helgen publicerade Göteborgs-Posten en ny Sifo-mätning som föga förvånande visar att händelserna i Japan påverkar opinionen. Nu ökar motståndet mot kärnkraften och 64 procent säger nej till att nya svenska kärnkraftverk byggs. Allra mest negativa till nybyggen är landets kvinnor. Bland oss är 74 procent emot, att jämföra med 54 procent av männen.

Själv är jag för kärnkraft i Sverige och ser gärna att ny byggs, inte minst med tanke på att vi utan den lär få svårt att möta de klimathot som trots senaste tidens medieskugga fortfarande föreligger.

Kärnkraftens fortsatta existens hänger som sagt bland annat på att man inte slappt avfärdar risker och beter sig uppblåst inför något man tvärtom bör har stor respekt för. Men, och det här har sannerligen direkt koppling till resultaten i GP:s Sifomätning: Den som räds kärnkraftens risker och inte vill bygga nytt, men som samtidigt håller sig med åsikten att vi ”i alla fall kan köra slut på de verk vi redan har”, har sannolikt den mest riskbenägna inställningen av oss alla.