Inte bara blockpolitiken

Feministiskt initiativ har släppt sin valanalys. Viktigaste slutsatsen i denna är att blockpolitiken ”hindrade” väljare från att rösta på Fi. Detta på grund av ”rädsla över att Alliansen skulle vinna valet”.

Visst. Blockpolitiken påverkar hur människor röstar, inte tu tal om den saken. Men är man ett parti som kännetecknas av en ”enfrågeprofil” och som kandiderar och befinner sig utanför befintliga blocksamarbeten bör man väl också ha denna situation som utgångspunkt? Blockpolitikens existens kan så att säga inte vara kontentan i en valanalys eftersom denna utmaning var känd redan före valet.

Ser man saken ur den synvinkeln är det relevant att jämföra Fi:s framgångar eller misslyckanden med andra partier som siktade mot riksdagen utan att vara del av något formaliserat samarbete på endera sidan om blockgränsen. Som till exempel Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Vad gäller PP var det väl redan före valet tydligt att man inte hade det momentum som fanns under Europaparlamentsvalet. Flytet var inte där, helt enkelt. Den nya stjärnans glans höll på att falna.

SD å sin sida lär inte skylla sina resultat på blockpolitiken. Här har vi ett parti som plockar folk från båda håll och som, om man ska vara ärlig, har lyckats med precis det som Fi misslyckades: nämligen att övertyga sina potentiella väljare om att prioritera ett enda perspektiv framför ställningstaganden kring vilket block som vore den bättre regeringen för landet. Detta är utmaningen som partier i Fi:s och SD:s situation måste lyckas med. PP lyckades få integriteten att bli en sådan ”allt överskuggande” fråga för sina väljare i Europaparlamentsvalet. SD jobbade hem samma framgång för sin invandringsfråga i valet förra året. Fi har än så länge inte lyckats göra sin väljarbas tillräckligt, om man ska vara elak, ensidig.