MP lättar ankar och soloseglar

Miljöpartiet i Stockholm, med Per Bolund i spetsen, annonserar i dag att de bryter med Socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet. Och det är inte något smygande slut där en lapp lämnas på köksbordet direkt. Nej, här snackar vi snarare om scenariot där den ena partners tillhörigheter beslutsamt slängs ut genom det gemensamma fönstret och ner på gatan. Det är inte den milda tonen i det här uppbrottet. Inget ”It’s not you, it’s me”. Bolund och hans kolleger meddelar i stället med all önskvärd tydlighet att det är Socialdemokraterna det är fel på.

”För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition.”

Därefter vänder man sig till den uppvaktande kavaljer som man annars skulle kunna tänka sig vara redo för en snar framstöt – Moderaterna – och ger en lika hård släng av sleven. Budskapet är tydligt. MP tänker inte vara ”någons”, MP är ”ett alternativ – inte ett komplement – till Socialdemokraterna och Moderaterna”.  Efter detta emanciperade budskap vänder sig så MP till den riktiga köttmarknaden – väljarna – och kör hela flörtregistret. De grönas alla fördelar framhålls. Man jämför sig med andra gröna snyggingar i andra länder. Man lovar både förändring och hållbarhet. Man lättar, kort sagt, ankar och ger sig ut på en soloseglats.

Hade jag varit Miljöpartiet hade jag gjort exakt samma sak. Varför inte när man är ung, snygg och på gång, liksom?