Mer om LO och Socialdemokratin

Ingvar Persson på Bladet missuppfattar min poäng på dagens sida en smula. Det är självklart att såväl LO som Svenskt Näringsliv både har och bör ha aktivistiska ambitioner. Inga konstigheter, klart att intresseorganisationer måste få lobba politiskt – även om jag inte riktigt ser frånvaron av praktisk nytta och företagarperspektiv som Persson antyder att Storgatan saknar. Det är väl i någon mening talande att en socialdemokratisk ledarsida tolkar ifrågasättandet av paret LO/S som ett ifrågasättande av fackligt inflytande i största allmänhet. Som om frånvaron av det ena verkligen måste utesluta det andra.

Skillnaden, menar jag, är den enorma vi-uppfattning som präglar LO och S och som inte tillnärmelsevis på samma sätt finns mellan Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna. Visst finns det många punkter där borgerliga partier delar uppfattning med näringslivet. Så är det och det finns ingen poäng med att förneka den saken. Men föreningen mellan S och LO är ingen schablonbild, den är en realitet som vida överträffar de åsiktsgemenskaper som finns mellan exempelvis SN eller Skattebetalarnas förening och borgerliga partier i allmänhet. Till exempel:

Svenskt Näringsliv skulle aldrig göra en rapport som enligt titeln handlade om Svenskt Näringslivs opinionsbildande arbete, men som vid en närmare läsning handlade rakt av om hur framgångsrik Moderaternas senaste valkampanj var. Om det hände skulle varenda själ inom borgerligheten bli förundrad.

Inte heller skulle någon ge rådet till Svenskt Näringsliv att Svenskt Näringsliv borde fundera över vilka samarbetspartners Svenskt Näringsliv väljer och med detta mena att Svenskt Näringsliv är en part i Alliansen. Det hör ju vem som helst hur knäppt det låter.

Man kan helt enkelt inte, som många på vänsterkanten ofta gör, avfärda det mycket speciella äktenskapet mellan S och LO med de här ”lika goda kålsupare-argumentet”. Det är för stora skillnader för att argumentet ska gå hem. Däremot kan man förstås, vilket Persson också avslutar med, argumentera för att det ändå och lik förbaskat är ”mer rätt” att fortsätta med den så kallade facklig-politiska samverkan. Varför han tror att demokratin skulle bli lidande om Socialdemokratin inte var gift med LO förstår jag inte alls, men ett renodlat maktpolitiskt argument är förstås att man hellre är en stor stark koloss än två medelstora hundar. Det har definitivt varit ett giltigt argument länge.

Men, vad jag menar i dagens text är att man i dessa resonemang bortser ifrån att saker och ting förändras och att bilden och berättelsen om S och LO kanske inte längre är likadan som förr i gemene mans medvetande. Förr var det en stilig historia om klasskamp. Nu är det en osnygg historia om maktfigurer som klamrar sig fast vid maktstrukturer som allt färre tar för självklara. Den problematiken gäller särskilt för LO, som ständigt för nya medlemmar måste motivera denna obrottsliga partilojalitet som går utöver fackpolitisk hänsyn.

Att S gillar LO:s stöd och pengar är inte konstigt. Men LO:s lojalitet ter sig allt mer besynnerlig och otidsenlig och jag tror helt enkelt inte att den är bra för Landsorganisationen och dess många föreningar. Och med det menar jag att det inte är bra för dessa organisationers medlemmar. Vad som händer med maktstrukturernas huvudrollsinnehavare struntar jag i.