Utrikesdeklarationen: Världen är så stor, så stor

Vill den riktige Urban Ahlin stiga fram? Tanken dyker upp varje gång som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman talar. Numera. Det vill säga efter Ahlins rödgröna helomvändning i fråga om den svenska insatsen i Afghanistan. Först för, sedan tidsgräns för hemförlovning och så efter förlustvalet uppgörelse med regeringen.

Det inger inte förtroende. Visst ingår det i det politiska spelet att ibland tvingas tumma på sin övertygelse, men när det gäller för landet helt centrala utrikespolitiska frågor duger det inte att köra med inrikes realpolitik.

Så var det den riktige Ahlin som försökte att köra över utrikesminister Bildt när regeringens utrikesdeklaration presenterades? Tja. Vem vet. Ahlin talade med stort frihetspatos, kritiserade EU och regeringen för vankelmod i stödet till frihetsupproren i Tunisien och Egypten. Han var också bister i fråga om den tidigare frånvaron av EU-politik. Ahlin sade däremot inget om att både Tunisiens Ban Alis och Hosni Mubaraks maktpartier var medlemmar i Socialistinternationalen. Mubarak valdes in 1989 i Stockholm.

Bildt – liksom Ashton och Obama – borde ha krävt Mubaraks avgång, menade Ahlin som för dagen glömt bort hur delikat det är för väst att lägga sig i. Utrikesministern gav för sin del uttryck för att Sveriges engagemang kommer att bli starkt när det gäller att ge reformstöd. Han påminde också om hur mycket som ligger i vågskålen med orden att ”deras frihet är vår egen fred”. Samtidigt gav han indirekt uttryck för den vilsenhet som nog alla känner när han talade om vikten av att hitta de rätta instrumenten.

Leif Pagrotsky var betydligt mer konstruktiv på DN-debatt än Ahlin i riksdagsdebatten. Ahlin ville så gärna trycka till regeringen att han bortsåg från att den arabiska våren kan övergå till vinter. Det går inte att förutse resultatet. Som Pagrotsky skriver kan det bli ”Iranliknande regimer eller andra religiösa förtryckarregimer, eller bara oreda om den gamla ordningen inte ersätts med en ny”.  Men det kan också gå bra för demokratin. För att det ska gå bra behöver EU erbjuda mer av ”vardaglig samhörig” inom alla områden.

Utrikesdeklarationen bars upp av strävan efter mänskliga fri- och rättigheter. Bildt gav en geografilektion i förtryck, men påminde därigenom också om att världen är så stor så stor. Terrorism, cyberhot och kärnvapen var bara något av de bekymmer som fanns med på Bildts smörgåsbord. Globaliseringen, relationer med Indien, Brasilien, Kina och nu senast de folkliga upproren i Mellanöstern – allt visar att världen inte är densamma. Mer komplex och mer sammanvävd men också konfliktfylld.

För ett inte så stort land som Sverige är EU det naturliga navet för utrikespolitiken. I utrikesdeklarationen slås det fast att Sverige röst behövs i EU och att EU:s röst behövs i världen. Det finns också en lika naturlig tonvikt vid närområdet, inte minst i form av det Östliga partnerskapet. Den politiken skulle dock behöva kompletteras med att den säkerhetspolitiska linjen med den ensidigt utfärdade Solidaritetsförklaringen som grund backades upp av förmågan att ge och ta emot militär hjälp. Nu ekar det som tomma tunnor.

Urban Ahlin hade en bra poäng. Det gällde despoterna i Centralasien till vilka EU intar samma typ av realpolitiska hållning som man tidigare gjorde till diktaturerna i Mellanöstern. Om detta hade Bildt egentligen inte mycket att säga. Det borde han ha haft.