Plötsligt vill alla ha en ”berättelse”

Socialdemokratin behöver en berättelse. Så lyder den eftervalsanalys som samtidigt tjänstgör som trollformel för dem som drömmer om en återupprättad rörelse. I partiets idétidskrift Tiden (5/10) konstaterar exempelvis en av rörelsens mer betydande tänkare, Irene Wennemo, att ”det krävdes en berättelse för att vinna valet”.

”Framgångsrika berättelser”, menar Wennemo, har förut ”varit socialdemokratins styrka”, men ”i brist på bra berättelser blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig.”

Vilken är då den optimala berättelsen? Den franske 1800-talsförfattaren Georges Polti funderade på saken, efter att ha inspirerats av en tankegång hos Goethe, och spaltade upp 36 dramatiska situationer, vilka han hittade i klassiska grekiska och samtida franska texter. Poltis lista, som används av manusförfattare än idag, rymmer allt från ett brott med påföljande hämnd till otrohet. Extrempositionen har annars varit att det bara finns en berättelse: pojke möter flicka.

På senare år tycks man dock ha fastnat för sju. I The Seven Basic Plots: Why We Tell Stories (Continuum 2004) försöker den brittiske journalisten och författaren Christopher Booker frilägga det skelett som bär upp vår litterära kanon.

Alla har således sett ett monster besegras, må vara i Beowulf eller Hajen. Men går det idag att skrämmas med högerspöket? Vägen från koja till slott har beträtts av både Askungen och Den fula ankungen, men stämmer inte med socialdemokraternas syn på fastighetsskatten. Från slott till koja är inte en fullt så attraktiv saga.

Kanske något av Homeros? Att ge sig ut för att besegra ondskan och vinna ära och guld i det stora äventyret? Problemet är att man skulle tvivla på förmågorna hos till och med Conan Barbaren om han varit på marsch i mer än hundra år, som S har. Robinson Kruses bortavaro och hemkomst, samma grepp som tog Alice till Underlandet och hem igen, skulle kanske också kunna ha fungerat, om bara inte Alliansens Sverige varit till förvillelse likt det socialdemokratiska.

En tragedi, där människan drabbas av konsekvenserna av att försöka överskrida sina naturgivna begränsningar, vore möjligen korrekt men kommunikativt omöjligt av uppenbara skäl. Och i komedin, där allmän förvirring råder tills hjälten förenas med sin kärlek, är det svårt att sätta en Sven-Erik Österberg i huvudrollen.

Pånyttfödelsen, som i Charles Dickens En julsaga eller Frank Capras Livet är underbart, tycks vara den dramaturgi som ligger närmast tillhands. Men då lär man behöva ta död på den gamla socialdemokratin först, vilket inte tycks aktuellt.

Någon av dessa sju urhistorier måste det hur som helst bli, om partiets mantra att det bara hänger på en berättelse stämmer.

Men saknas det inte något i S-analysen? Aristoteles såg handlingen – mythos – som en serie händelser, där orsak orsak får sin obönhörliga verkan. Berättelsen är med andra ord en logisk följd av att något sker.

För att en S-berättelse ska komma till stånd måste alltså en politisk åtgärd föreligga eller åtminstone föreslås. Saknar man politik blir det heller ingen berättelse. Socialdemokraterna borde börja i den änden.