Ett besök på Teater Giljotin

I vissa situationer kommer man på sig själv med att tänka: vad gör jag här? Det hände mig senast i går eftermiddag när jag iförd en vit läkarrock vandrade omkring i Teater Giljotins lokaler på Torsgatan i Stockholm och iakttog hur professionella skådespelare och nyfiken allmänhet lekte doktor och psykiskt sjuk.

Jag gick förstås dit av en anledning. I en ledare den 7/2 kritiserade jag de ideologiska föreställningar om psykisk sjukdom som bär upp den interaktiva teaterpjäsen Bli en dåre! och inför en radiodebatt med regissören Kia Berglund i Nya vågen i morgon ville jag mer i detalj undersöka vad det egentligen är som pågår på teatern.

Men det var svårt att hålla masken när jag skulle göra associationslekar med Gunilla Röörs överläkare (”din sexualitet är blå”) och förväntades humma med när Tommy Anderssons sjuksyster hånskrattade åt en väldefinierad funktionsnedsättning hos barn, Oppositional defiant disorder: Vad menas, att man ska bota kritiskt tänkande?!

Känslan av meningslöshet förstärktes när jag leddes ned till ett metaforiskt mentalsjukhus där ett spelat incestoffer beklagade sig över den borgerliga regeringen och läkemedelsindustrin. (1974 ringde och ville ha tillbaka sin diskurs, hörni.)

En annan skådespelare bröt ihop på golvet över sin dåliga barndom, och blev genast anfallen av en terapeut som gastade: Jag är den goda modern! Jag är den goda modern!

Några andra ”dårar” satt och tittade på. En skådespelare hade särk och mopedhjälm. En annan hade en docka i ett snöre runt halsen. Alla skrattade hysteriskt, som man naturligtvis gör om man är psykiskt sjuk.

Någonstans här fick jag till slut nog. Det var så förutsägbart, fördomsfullt och okunnigt att jag inte stod ut med mer. Men många andra i publiken stannade kvar, spelade med för att få vara med om en spännande kulturupplevelse.