Johan Wennström
I dag publicerar jag ytterligare några läsarreaktioner på gårdagens ledare om hur psykisk sjukdom gärna romantiseras i kulturdebatten.
Den debatt och de artiklar som hitintills skrivits om psykisk sjukdom uppvisar en så grymt felaktig bild av den verklighet den drabbade och den drabbades familj upplever. Den typen av sjukdom har ingenting med politik att göra, utan om oresonlig plåga och vånda.
Jack
Jag har under mina 40 år som läkare dels jobbat på psyket och som kirurgisk akutläkare tagit hand om djupt nedgångna psykiskt sjuka. Att göra någon form av teater om detta är skamligt.
Att psykisk sjukdom rör sig om ett intellektuellt mognadsstadium är ett påstående som primitivt och så grymt att jag saknar ord.
Nisse
Jag har i 22 år arbetat på alla Beckombergas intagningsavdelningar och avdelningarna för särskilt vårdkrävande och utagerande patienter. Jag har även arbetat på Sabbatsberg då de hade en avd. med dubbeldiagnos missbruk, psykisk ohälsa och på Österåkers psyk. avd.
Jag är konstnär och bildlärare och arbetat med skapande verksamhet terapeutiskt. Det är alltså två romantiska föreställningar jag fått arbeta emot. Dels konstnärsmyten om den galne konstnären, dels den romantiserade galenskapen i sig.
Det finns absolut inget romantiskt i en psykos!
Det är ett ohyggligt lidande och en obeskrivlig fasa i att verkligheten brakar samman. Jag har detta inpå bara skinnet och skulle aldrig klara att se hur detta idealiseras och politiseras.
Titti
Har själv gått igenom depressioner och ångestrelaterade sjukdomar som bidragit till längre sjukskrivningsperioder.
Det finns inget glorifierat uppvaknade efter mina sjukdomstillfällen. Bara en kamp och lust att ta sig tiilbaka till livet och fungera som far, make och arbetskamrat.
Psykoterapi (genom SLL:s försorg), psykofarmaka och stöd från företagshälsovården gör att jag idag mår bra.
Din ledare påvisar en snedvriden bild av psykisk ohälsa som en typ av uppvaknande som inte existerar.
Psykisk sjukdom är som som vilken annan sjukdom som helst.
Den ska mildras och botas, så långt det är möjligt.
Lasse