Läsarnas brev om psykisk ohälsa

I dagens SvD skriver jag om teaterpjäsen Bli en dåre! och ett nytt nummer av tidskriften Arena där psykisk sjukdom, enligt min mening, romantiseras på ett kränkande och okunnigt sätt.

Via mail har jag mottagit många reaktioner från personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. För att debatten ska vara öppen för fler röster publicerar jag några kommentarer här på ledarbloggen. Fortsätt gärna att maila.

Jag är en kvinna på 57 år som drabbades av en svår ångestneuros i ungomen, och har nu lidit av denna sjukdom i 40 år. Sjukdomen har inneburit åratal av svårt lidande och har, utan att räkna upp alla dess konsekvenser, förstört mitt liv. Kulturelitens sätt att hantera psykisk ohälsa är kränkande mot psykiskt sjuka och har ingenting med den bittra verklighet dessa och deras anhöriga lever i.

Irene

Min äldsta dotter fick vid tjugoårsåldern perioder av depression. Detta var tidigt 80-tal. Jag läste in mig på den aktuella amerikanska litteraturen inom området och mötte en närmast rasande argumentation från anhängare av medicinering mot depression. Man såg ”pratpsykiatrikerna” som antihumana mörkermän.

Jag försökte efter bästa förmåga få loss min dotter från de pratande psykiatrikerna, men det tog mer än fem år. Under tiden led hon all världens kval. När hon väl började medicinera fick hon möjligheter att leva ett normalt liv och karakteriserar sig nu som ”en lycklig människa”, men med sviter av den tidigare ”icke-medicineringsperioden”. Men hon möter då och då läkare som – fortfarande – säger ”att man skulle kanske pröva på att dra ner på medicineringen”.

Jag trodde att detta var ”bygones”. Men har, helt oberoende av din artikel, märkt att pratpsykiatrikerna har börja röra på dig. Som den 70-årige man jag är så lyssnar jag på P1. Där är det nu mer regel än undantag att man ifrågasätter medicinering.

Gösta

Det är så tröttsamt med alla oinsatta som blandar ihop psykiska dilemman med psykiatriska sjukdomar. Ibland på gränsen till farligt, till exempel när terapeuten säger till den deprimerade att han eller hon inte ska medicinera för då blockeras känslorna och terapin blir värdelös. Fullständigt vansinne.

Jag har arbetat länge inom psykiatrin och mött patienter med bipolär sjukdom som gått flera år i psykodynamisk terapi och bara blivit allt sjukare därför att terapeuten ansett att manin är ett försvar mot depression!

När de äntligen mött en kunnig psykiatriker som t ex ordinerat Litium har patienten äntligen kunnat leva ett drägligt liv.

Louise