Borgerlighetens maktpolitiska och idépolitiska uppdrag

”Är det fel att vinna val?” frågar riksdagsledamoten Andreas Norlén (M) i en bloggpost som svar på min postning här. Jag tycker att det är utmärkt att AN deltar så aktivt i debatten på nätet och förhoppningsvis åstadkommer vi lite ökad klarhet genom vårt meningsutbyte.

Andreas förkastar valet mellan att vara idéburen och att lyssna av opinionen för att vinna val. Han skriver: ”Jag vill både driva en idédebatt och vinna val. Man ska inte av valtaktiska skäl lägga locket på idédebatten, utan den måste få vara fri och brokig, men det skadar heller inte att fundera något över om det finns mindre viktiga förslag som man gör klokt i att släppa för att få en bred samling kring riktigt viktiga förslag som gör Sverige mer borgerligt.”

Det verkar förnuftigt. Jag tillhör inte dem som tycker att partier ska driva den rätta läran i varje läge och gladeligen offra möjligheterna att få regera på principernas altare. Praktiskt politik är det möjligas konst. Man ska förstås inte kompromissa bort sina mest grundläggande övertygelser i hopp om att få makten – och sådant lirande blir dessutom sällan framgångsrikt – men det är klart att politiker måste vara beredda på att ge och ta, och att man måste inse att man inte kan få allting genast.

Jag har inga invändningar emot att allianspartierna inte försöker införa det perfekta samhället över en natt – och jag har för övrigt ingen aning om hur denna goda cigarr skulle se ut; jag är övertygad om att samhällen bör utvecklas successivt och är fraämmande för tanken på ett fixerat slutmål – men nog finns det utrymme för lite mer frimodighet i den praktiska politiken under 2011 än vad vi sett under 2010?

Min poäng i mitt förra inlägg har med olika roller att göra. I borgerliga partier måste man förhålla sig till väljaropinionen – ibland kan man påverka den och förflytta den, ibland får man spela bollen där den ligger – men den restriktionen gäller inte på samma sätt för fria borgerliga opinionsbildare. De behöver inte fungera som partistrateger utan kan tala om det önskvärda i andra termer och tidsperspektiv än den som vill bli vald och få utöva makt.

Ibland kan denna strategi vara mycket framgångsrik. Tag bara näringslivets opinionsbildning för fri företagsamhet och valfrihet under 1980-talet. Den ledde inte till borgerligt regerande, men den ledde så småningom till att hela samhällsstämningen påverkades, vilket innebar att det avreglerades och moderniserades även när S satt vid makten och att mycket av det goda som gjordes under Bildtministären 1991-94 fick vara kvar när S kom tillbaka till kanslihuset.

Om den marknadsekonomiska opinionsbildningen hade varit mer ”realistisk” på 1980-talet hade sannolikt Sverige blivit mindre marknadsekonomiskt på 1990-talet, även om det hade varit borgerlig regering lite större del av tiden…

Borgerlighetens maktpolitiska och idépolitiska uppdrag existerar bredvid varandra. Ibland överlappar de, ibland kan de gå skilda vägar. Bäggedera behövs.