Morr om träd

Hanne Kjöller skriver idag om en händelse i Bromma där en man tagit saken – och lagen – i egna händer och ställt till med trädfällning för att skaffa sig lite mer sjöutsikt. Av den artikel som beskriver skeendet att döma är det med avsikt som mannen beställt fällning av tio tallar på den kommunala mark som gränsar till hans tomt, även om han nu försöker blanda bort korten. Något tillstånd fanns i alla händelser inte, men vad hjälper det när träden en gång är fällda?

Kommunen vill nu kräva honom på de dryga två miljoner som de hundraåriga träden är värderade till. Mannen bestrider detta ersättningsanspråk.

En bekant till mig råkade en gång ut för något liknande. Hans granne önskade mer sol på sin tomt och fann att min väns stiliga björk bar skulden för de skuggigare partierna i hennes trädgård. Visserligen hade trädgården sett sådan ut redan när hon köpte sitt lilla sommarhus, men det brydde hon sig inte om. Eftersom min vän inte var villig att hugga ner sin björk pillade grannen in giftampuller i borrade hål i stammen. När det hela upptäcktes var skeendet lika uppenbart som svårbevisat.

Jag tänker på den där historien ibland och upphör aldrig att häpna. Lika häpen och förbannad blir jag över historien om Brommabon. Och liksom Hanne Kjöller tilltalas jag av tanken på hårda straffsatser. Det borde inte gå att kalkylera med att värdet av skövlingen är högre än det straff man eventuellt får. Att göra det kyliga övervägandet att sjöutsikten och det ökade värdet på fastigheten är värt lite besvär med polismakten liksom. Det är oerhört provocerande.

Frånsett att han borde bli ersättningsskyldig kan jag inte låta bli att leka med andra rättsskipningstankar. Ni vet, lite Seinfeld-style, döma folk till att vara butlers och sånt.

För egentligen. Om man nu prompt vill vara en asocial person som struntar i sin omgivning och i det faktum att vi är många som lever i det här samhället, ja, då kanske man inte ska få någon sophämtning? Sköt det själv, bäste dräng. Du är ju inte med, eller hur?

Morr…