Socialdemokratin mer illa ute än någonsin

Söndagen före domssöndagen
blev det obarmhärtigt klart för Mona Sahlin att fortsatt partiledarskap var en
omöjlig uppgift. Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och
efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning
omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare
att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.

Kanske kände hon vartåt det
skulle barka redan i det ögonblick då siffrorna från SVT:s
vallokalsundersökning strömmade in. Varför har hon annars avstått från att ta
initiativet, lägga ut en ruff färdriktning och vara glasklar med att hon satsar
på revansch? I frånvaron av hennes röst har eftervalsdebatten fyllts av
viskningar.

Mona Sahlin har velat förnya
sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper
och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade
haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och
en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att
hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den
erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som
trepartikoalitionen skulle medföra.

Nu är Socialdemokraterna mer
politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för
100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg
ut ur det). Man är borta från
regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för
ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den
parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande
företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här
har partiet nu också blivit ledarlöst.

Vem ska ta över efter Mona
Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en
seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.

Extrakongressen ska tydligen
äga rum redan i mars. Det är klart att man vill göra pinan så kort som möjligt,
men det innebär också att frågan om framtidens politik tills vidare får ett
personnamn till svar. Fram till kongressen kommer partifolket varken att ha tid
eller sinnesfrid över till strategisk och intellektuell självrannsakan. Energin
går åt till att få fram ett partiledarnamn och en partistyrelse och sedan blir
det den nya ordförandens sak att välja förnyelsemetod: ledarskap eller
studiecirklar.

Det troligaste är att man
fastnar för en kompromisskandidat. När så mycket annat är besvärligt blir det
naturligt att söka en person som de flesta kan vara någorlunda nöjda med. Många
kommer att nicka bifall till tanken att det gäller att undvika falangstrider.
Men den som väljs för att göra alla belåtna kan snabbt bli den som väcker allas
missnöje. Mona Sahlin blir den första S-ledare på över ett sekel som inte nådde
fram till statsministerposten, men det är långt ifrån säkert att hon blir den
sista.