Bruka allvar i debatten om missbruk!

Häromdagen efterlyste jag den hos moderaterna så populära pragmatismen. Då hos Filippa Reinfeldt som envist och hårdnackat har satt sig på tvären i fråga om sprutbytesprogram, samtidigt som vi får veta att avsaknaden av ett sådant har bidragit till ett explosivt hiv-utbrott. Idag tänkte jag samma tanke när jag läste en debattartikel som Folkpartiets Johan Pehrson och Ismail Kamil har skickat till ett par tidningar.

Inte för att man inte får ha en hållning som innebär att man tror att restriktiv narkotikapolitik är bättre. Det är klart att man får det. Det här är en fråga som i någon mening befinner sig i rörelse och därmed är öppen för debattinlagor och argument. Men det vore tacknämligt om den eländiga narkotikadebatten kunde lyftas några snäpp. Och det Pehrson och Kamil gör i sin debattartikel är snarare att sänka nivån på ett oseriöst sätt.

Så här ligger det till. FN har låtit göra en rapport om narkotikapolitiken, dess brister, följder och hur den påverkar människor i världen. Rapportören finner att det här med restriktiv politik på många sätt krockar med vad vi i normalfallet skulle betrakta som human behandling av människor – i det här fallet missbrukande människor.

Rapportören föreslår också ett antal ganska radikala omläggningar av narkotikapolitiken. Exempelvis menar han att avkriminalisering tillsammans med stora insatser på områden som vård, avvänjning, substitutionsbehandlingar vore en betydligt mer framgångsrik inställning än den av nolltolerans som nu råder i majoriteten av världens länder.

Som sagt. Man kan vara skeptisk till detta. Man kan tycka annorlunda och det gör uppenbarligen Pehrson och Kamil. Men problemet är att istället för att argumentera för sin ståndpunkt så förvanskar de FN-rapporten och ägnar sig mestadels åt att veva runt påståendet att FN:s rapportör tycker att ”det är en mänsklig frihet att få just knarka”.

Nej, det är faktiskt inte alls vad han säger. Redan i den sammanfattande inledningen får man ett hum om poängen med rapporten:

”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Med andra ord. Rapportören understryker att även människor som knarkar och är fast i missbruk bör tillmätas samma människovärde som andra. Huvudpoängen i rapporten, som för övrigt inte heter ”alla ska få knarka” utan ”Right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health” är att många samhällen villkorar drogmissbrukares möjlighet till bästa möjliga hälsotillstånd med att de ska sluta – ett villkor som ofta leder till svårt lidande.

Motståndet mot sprutbytesprogram är ett ganska bra exempel på den sortens resonemang där vi bestraffar någons dåliga beteende genom att helt enkelt låta hiv-epidemier bryta ut hellre än på ett enkelt sätt förhindra det.

Pehrsons och Kamils sätt att läsa och kommentera rapporten i fråga är – i ett nötskal – problemet med narkotikadebatten. Här om någonstans behövs det mer pragmatism och betydligt mindre av svepande anklagelser och moraliserande påståenden. Om det nu är så, som Pehrson hävdar, att tankarna i rapporten står i ”stark kontrast till en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik”, skulle man ju gärna vilja veta mer om på vilket sätt den är framgångsrik.

Hur vet vi att det ”går bra”? Är det globala ”kriget mot narkotika” snart över, alltså? Det hade varit betydligt intressantare att läsa än flummiga påståenden om att FN vill göra knarket till en mänsklig rättighet.

Jag är inte drogliberal. Jag ogillar knark och jag hatar vad det gör med människor. Men om den här debatten någonsin ska leda framåt måste vi börja prata som vuxna människor. Drogerna, men också kriget mot dem, kostar tiotusentals liv världen över varje år. Frågan borde behandlas med saklighet, allvar och pragmatism och en gemensam vilja att finna bristerna och komma framåt. Pehrsons och Kamils kritik befinner sig tyvärr långt ifrån en sådan samtalsnivå.