EU-harmoniserade politiker

Häromdagen skrev jag om mammaledighetsförslaget som EU-parlamentet röstade ja till igår. Att parlamentet har sagt ja, betyder emellertid inte att saken är biff. Alla steg är inte genomgångna, exempelvis ska ministerrådet säga sitt. Ännu är mammaledighet i sex veckor inte obligatoriskt, alltså. Ännu är heller inte den hundraprocentiga ersättningsnivån spikad.

Förslaget påverkar inte Sverige särskilt, om man bortser ifrån obligatoriet. Vi har en generös föräldraförsäkring och merparten av de svenska kvinnorna är förmodligen hemma från jobbet under de där sex veckorna i vilket fall som helst.

Icke desto mindre är det obligatoriedelen som är knasig. Varför ett tvång? Hur är det tänkt att man ska implementera detta? Hur ska det rent praktiskt gå till? Att förslaget betyder att staterna måste erbjuda föräldraledighet i i den utsträckning som föreslås är förstås uppenbart. Men, måste de även införa nån sorts straff eller böter för kvinnor som går till jobbet i förtid?

Förslaget är inte bra och alldeles för detaljerat för EU-nivån. Samtidigt begriper jag mig inte riktigt på en del av reaktionerna. Vänsterpartiet har med anledning av beslutet skickat ut ett pressmeddelande om att ”EU inför sex veckors hemmafru-arrest”.

Det jag undrar är. Varför skriver man så när man vet att det här inte alls är ambitionen ursprungligen? Varför dessa uppenbart medvetna missförstånd?

EU-minister Birgitta Ohlsson – som i övrigt skriver en betydligt klokare artikel i Expressen idag – är inne på liknande tongångar när hon hävdar att förslaget ”bygger på en fossil syn på föräldraskap”.

Det tror jag inte alls att det gör. Tvärtom. Förslaget bygger på en i allra högsta grad feministisk vilja att förbättra villkoren för kvinnor. Till grund för alltihop ligger ett betänkande från en portugisisk socialist vid namn Edite Estrela. (Läs Annika Ström Melins artikel på samma tema!)

Nej. Vi kan nog vara lugna för att Edite Estrelas ambition inte är att kedja fast kvinnor vid spisen. Snarare vill hon med EU som murbräcka tvinga fram reformer i sitt land och andra länder med liknande regler och tänker mindre på vad hennes klåfingrigheter kan betyda på annat håll.

Socialdemokraterna bryter av där Ohlsson och Vänsterpartiet förenas. Från S hörs istället för burop glada tillrop om utfallet. S är förtjusta. De väljer uppenbarligen att sätta solidariteten högre i detta fall. Eller också utgår de kallt ifrån att det där tramset med obligatorium inte kommer att bli verklighet när allt kommer omkring.

Birgitta Ohlssons kritik i Expressen är i alla händelser bättre och mer nyanserad än Vänsterpartiets. Hon erkänner problematiken i att det som är ett jämställdhetspolitiskt lyft i vissa EU-länder kan vara ett bakslag för andra. Hon talar tydligt om att hon inte tycker att föräldraförsäkring och barnomsorg är en fråga för EU.

Det är skönt att höra, men samtidigt är det här en princip som alla politiker som kommer i mer aktivt beröringsläge med EU har en förmåga att överge. Så snart en politiker snurras in i EU-karusellen så börjar han eller hon tappa kompassen och engagera sig i förslagens beskaffenhet i stället för att påpeka att förslagen inte ens borde befinna sig på EU:s bord. Det är lätt att harmoniseras in i den där apparaten, uppenbarligen.