Per Gudmundson
Den socialdemokratiska kampanjveteranen Harald Ullman skräder inte orden i sin sågning av det egna partiets valrörelse och, i förlängningen, politiska positioner.
I partiorganet AiP/Stockholmstidningen (ännu ej på nätet) skriver han att ”det var inte valarbetet eller mediernas fel” att S förlorade. ”Det rödgröna samarbetet var en katastrof för Socialdemokraternas del”, menar Ullman, med tillägget att ”samarbetet med V var värst”.
”Men de rödgröna var naturligtvis inte hela orsaken bakom valkatastrofen. Bristen på egen attraktiv politik både i riket och i huvudstaden är en annan orsak.”
Ullman efterlyser främst en politik som går hem hos breda, arbetande folklager.
”Det arbetande folket tillhör inte längre vår väljarbas. Bara bland TCOs medlemmar har S tappat närmare 14 procentenheter de senaste två valen.
I stället för att tala till det arbetande folket om hur S skulle kunna göra livet lite bättre, vände man sig till särskilt utsatta grupper. Exempelvis långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi- och transsexuella och givetvis de som är upprörda över att det finns herr- eller damtoaletter – och inte könsneutrala dito.
Det arbetande folket vill att ekonomin blomstrar så att de får behålla jobbet och kan få högre lön och kanske bo lite bättre eller resa på semestern. Men S hade inget att säga till dessa väljare. Socialdemokratin var inte ett trovärdigt alternativ för ekonomisk tillväxt varken i Stockholm eller i riket.”
Vilket är en helt korrekt analys. Frågan är dock hur Socialdemokraterna ska kunna råda bot på det?