Censurdebatt är det nya kulturdebatt

En utställning om Gaza har stoppats i Norrköping. Under morgonen har två av Magasinet Neos redaktörer – Johan Ingerö och Mattias Svensson – tvistat om stängningen av utställningen är rätt eller fel. Rätt, tycker Johan Ingerö. Fel, tycker Mattias Svensson.

Jag håller helt med Mattias Svensson, som förklarar sin ståndpunkt här. Jag drar mig dessutom till minnes att Mathias Sundin, den FP-politiker som medverkat till att utställningen stoppats, även gick i bräschen för liknande drastiska lösningar när Konstfackstudenterna Anna Odell och Nug debatterades intensivt.

Inga mer pengar till Konstfack, föreslog Sundin då. Det är en lösning som kan förlåtas som debattgrepp, men som gör mig högst tveksam till Sundins lämplighet som kulturminister. Agerandet i Norrköping nu stärker mig i denna uppfattning. För nu använder han inte hot om stängning och slopade medel som debattgrepp – han ser till att genomdriva en stängning.

Ty på sin egen hemmaplan Norrköping har han position nog att kunna driva på en sådan sak. Hade Sundin kunnat stänga Konstfack häromåret hade han kanske sett till att göra det också. På grund av att han ogillade två studenters verk.

Det är orimligt.

Jag deltar gärna i kritik av såväl Nug, Odell som utställningen i Norrköping. Men det är, tyvärr, inte det den här debatten handlar om. I stället verkar det som om kritisk kulturdebatt allt oftare startar direkt i debatt om censur och stängning. Istället för att prata om vad som stöter oss får vi en ständigt återkommande diskussion om huruvida det där stötande som nästan ingen har sett borde ha fått visas eller inte. Det är deprimerande.

Johan Ingerö är oantastlig i så måtto att han anför skattepengar-argumentet och själv påtalar att han gärna avskaffar all kulturpolitik. Ingen har ”rätt” att ställa ut någonting i offentligt finansierade verksamheter, kort sagt. Visst, det är konsekvent. Och ja, yttrandefrihetsdebatten hade blivit mycket tydligare om vi inte hade offentliga stöd som gör att rätten att yttra sig ofta sammanblandas med rätten att få möjlighet att och/eller betalt för att yttra sig.

Men nu har vi offentligt finansierad kultur och konst och så länge vi har det bör vi inte bli förvånade och gripa efter censurbössan varje gång den misshagar oss. När den gör det ska vi berätta det, debattera det, undersöka om lagar har brutits och allt det där. Men att varje gång något inte faller oss på läppen hota med indragna slantar och nedtagna tavlor imponerar föga. Då framstår fint prat om yttrandefrihet däremellan inte särskilt trovärdigt.

UPPDATERING

Den stoppade utställningen stoppades alltså i februari 2009, men frånsett att frågan och diskussionen är tidlös så är utställningen likväl aktuell då den numera pryder (???) utvalda väggar på Stockholms stadsbibliotek.